Ibland blir det rätt.
Tisdag! Tisdagsträning! Faktiskt den näst sista tisdagsträningen för året - sorgligt men sant. Sedan blir det uppehåll över vintern och vi får traggla på på egen hand. Det är väl okej, antar jag, för fisan ska in i löp snart. Fantastiskt att ha en hund som löper över jul - speciellt som två tredjedelar av familjens hundar råkar vara okastrerade hanhundar... antingen sitter vi ensamma över jul eller så blir det en annan jul i romantikens tecken...
Nu kom jag helt ifrån ämnet. Tisdag! Tisdagsträning! Idag var vi inte ensamma. Faktum är att vi var hela fyra ekipage på plats, exklusive Tränarn och en av Tränarns tikar. Vi började med finslip på grundläggande lydnad: fotgående och inkallning. Efter förra veckans kaosträning tog jag det säkra före det osäkra och lade svårighetsgraden på nivå valp. Således gjorde jag de första inkallningarna i koppel - vilket innebar att jag stod en och en halv meter framför henne, hållande i kopplet, medan de andra stövlade iväg över hela ridhuset och gjorde inkallningar en efter en. När de andra tre hundarna fick tokspunk, slet sig och rusade runt i ridhuset jagandes varandra var jag väldigt tacksam över mitt val att ta det lugnt med henne för hon satt duktigt kvar medan de andra rusade och slapp hetsa upp sig. Tack vare hennes lugn kunde jag några övningar senare kalla in henne framför alla andra hundar som satt på rad. Från radens ena sida kunde jag kalla in henne till den andra, och det skötte hon finemang. En gång blev hon jagad av en av hanhundarna som knallade och då sprang hon upp till husse och tog skydd. Hon gillar inte att bli uppläxad av de andra... hon var väldigt ynklig när hon kom tillbaka till mig sedan och skötte sig därefter med bravur.
Efter den inledande lydnaden gick vi över till en apporteringsövning. Med förra veckans träning i färskt minne var vi noga med att arrangera övningen så hon skulle få lyckas. En dummy lades ut längs med ena långsidan av ridhuset och Tränarn gick till den andra långsidan för att agera störning. Sedan fick hon hämta in dummyn och lyckades hon skulle hon få hämta en till. Och klart hon lyckades. Min lilla Callabalik var i princip klockren. Som tack för bra arbete fick hon bära dummyn tillbaka till de andra och det är nog den största belöning man kan ge den hunden. Nästa gång det var vår tur lade Tränarn ut tre dummys - fast en i sänder. När hon hämtade in en på ena långsidan fick hon hämta ut en på bortre kortsidan och när hon kommit in med den fick hon hämta den sista vid den andra långsidan. Inga som helst problem.
Det var skönt att få lyckas på en träning, speciellt nu innan ett längre uppehåll. Det ger liksom lite inspiration och motivation till fortsatt träning på egen hand. Tränarn påpekade att hon är häftig när hon når fram till apporten och att vi borde försöka fånga hennes teknik på bild. Roligt nog har vi haft precis samma tanke - kanske dyker det upp en sådan bild här på bloggen i framtiden.
Nu har hussen somnat sittande i soffan och Callabaliken har krullat ihop sig i min famn och snarkar gott. Kanske är det dags att ta kväll nu. Kommer sova gott med bilden av en klockren C i full fart på väg mot apporten på näthinnan.
/Matten