Ka-ta-strof.
Oj oj oj.
Oj oj.
Oj.
Träningen i tisdags var katastrof. Alltså, det finns inte några sätt att linda in det och det är fullkomligt omöjligt att försöka hitta någonting litet positivt i det, och tro mig, jag brukar vara riktigt bra på att vända motgångar till någonting positivt. Eller. Det positiva är ju att det bara är att skratta åt det.
Vi hade visserligen inte tränat ordentligt på en vecka - men herregud lilla Callabalik - vad pysslade du med? Vi hade privatträning för Tränarn, för det var ingen annan där. "Vilken lyx!", tänkte jag. "Den här träningen kommer vi få ut massvis av!".
Mm.
Uppgiften var att lägga ut dummies på olika ställen i ridhuset och hämta dem en efter en. Simpelt. Kan ju inte vara så svårt, jag menar, det här har vi gjort massvis av gånger innan.
Mm.
Byrackan jonglerade med dummyn, bockade som en häst, rusade varv på varv i ridhuset i ren triumf med dummyn hängande och slängande i snöret, spottade ut den och började äta hästbajs, rusade lite mer, vägrade komma på inkallning, bytte dummy, stack i fotgåendet och och och ... ja, ni fattar. Det var totalt kaos och ingenting bet på henne.
Det var en välmotionerad och färdiglekt hund vi fick med hem i alla fall. Tja. Vad ska man göra? Det är bara att skratta.
/Matten
PS. Ajustdet! Dagen efter var byrackan i skogen med sin husse och gjorde en liknande övning. Hur hon skötte sig? Fläckfritt. Tack för att du verkligen visar Tränarn, tillika Uppfödarn, hur fantastiskt kompetenta hundtränare vi är, lilla fisen, hahaha...
Varje gång du inte sköter dig kommer jag lägga in den här bilden på dig, älskade skithund.