callabaliken.blogg.se

 

... och så kom hösten.

 

Underbara färger, krispig luft, mysiga höstkläder, mörker, tända ljus, härligt höstregn... ja, höst är verkligen min årstid. Hösten innebär också att terminen drar igång med full fart med de riktigt tunga kurserna, och för min del innebär det dessvärre också mycket jobb, övertid, stress och bortprioriteringar. C får finna sig i att bli lämnad ensam några timmar varje dag, efter att ha varit bortskämd med sällskap sedan vi skaffade henne. Det går finemang och det är för det mesta en väldigt sömnig hund som kommer och hälsar lite oentusiastiskt när man kommer innanför dörren, men jag tycker det är himla tråkigt att vara så mycket ifrån henne. Jag lider nog mer än hon.

 

Tisdagsträningarna har flyttat inomhus, men jag har inte kunnat vara med en enda gång de senaste tre veckorna. Hussen och C har fått åka ensamma och det har känts himla tråkigt, tycker jag. Rallyn på onsdagar rullar på och även om det nog inte är det vi brinner för att träna så är det någonting som får henne lite trött och som hon tycker är roligt. Det är sista gången nästa vecka men vi tar och hoppar på en ny kurs om två veckor för att ha någonting att göra i vinter också.

 

Callabalikens hormonkaos börjar ge med sig. Sakta börjar pälsen växa tillbaka på den lilla kala magen och på de senaste träningarna har hon inte pipigt någonting alls. Hon börjar bli igenkännlig igen. Skönt. Igår fick hon till och med beröm av rallyinstruktören för hennes av- och påknapp. Vem trodde att den dagen någonsin skulle komma? På senaste tisdagsträningen så flamsade hon med dummyn igen men lyckades skaka på den så att lilla träbiten som sitter fast i snöret slog henne hårt på nosen. Hon skrek till, det måste gjort ordentligt ont, men efter det skötte hon sig finemang. Kanske var det just det som behövdes, kanske kan hon skärpa sig ordentligt nu. Synden straffar sig...