We're back, baby!

Tjohooo! Idag fick älskade lilla fisen tillbaka sin glans och visade sig från sin allra bästa sida i apporteringsarbetet. Men mer om det strax.
 
Igår gick vi en fantastiskt vacker skogspromenad med tanken att den skulle vara avkopplande och totalt kravlös för alla parter. Hunden var väldigt lugn och trevlig och vi ångrade lite att vi inte hade tagit med oss ett par dummys ändå. Dimman låg tät över nejden och tog fram höstens vackraste färgskala och gjorde att hela världen såg ut som en målning. Tyvärr lämnades kameran hemma så allt jag har är mobilbilder som endast återger en bråkdel av upplevelsen:
 
En övergiven gammal asfalterad väg i skogen som inte leder någonvart.
 
Det var en mycket trevlig promenad men då vovvens sinnesstämning skiljde sig markant från vad vi tidigare tampats med började tankarna om att låta henne hämta en dummy eller två snurra i huvudet. Sagt och gjort, inför dagens skogspromenad laddade vi upp med noga utvalda dummys för ett ordentligt träningspass. Ofta har vi med oss en dummy som vi kör någon spontan övning med när vi är ute och går och andan faller på, men nu såg jag till att planera passet och packade därför bara de dummys som jag vet att C fungerar bäst på. Ironiskt nog är det två "gratis"-dummys, som hussen fått efter att ha jobbat som funkis på jaktprov, och en dummy från en icke-jaktaffär som är de som fungerar bäst. Kameran packades även den ner, och vi var redo för ett par timmar i skogen.
 
Hon börjar lägga på sig lite muskler, och ser man till hullet så tycker jag att vi ser en klar förbättring jämfört med ett par månader tillbaka. Det lilla späcklager hon byggde upp under sommaren har äntligen försvunnit, haha...
 
Till idag hade dimman lättat och solen bröt igenom träden och gav höstfärgerna ytterligare lyster. C var betydligt mer i gasen än dagen innan och jag hann börja tvivla på huruvida det var en bra dag för apportering eller inte, men efter att hon fått pysa ut sig den värsta energin samlade hon sig och efter en halvtimmes promenad var det dags för träning. Jag delade upp passet i tre övningar:
  • Dirigeringsövning (ut och vänster)
  • Närsöksignal
  • Stoppsignal
Visserligen är C en hejare på att hämta in enkel- och dubbelmarkeringar men hon tycker ändå att det är roligast när hon har lite att bita i, varför jag valde övningar med fler moment. Hon sköter sig helt enkelt bättre när det blir lite svårare.
 
I dirigeringen fick hon först gå med och lägga ut dummyn och gå fot tillbaka. Jag satte henne ner och gav utsignal.  Hon nailade den. Någonting hon är väldigt duktig på är att snurra åt rätt håll beroende på vilken hand jag håller upp på utsignal - jättestiligt! Massa beröm till duktig tjej, och sedan gick vi och lade ut nästa dummy på samma ställe och gav en vänster-utsignal. Fort ut, fort in, men så struntade hon i att bromsa vid inlevereringen och sprang förbi någon meter - men kom direkt in till mig sedan. Vi upprepade övningen tre, fyra gånger tills jag fick inlevereringen rakt i magen och hon fick massvis med beröm. Sedan nöjde jag mig med dirigeringen.
 
På väg tillbaka efter att ha lagt ut en dummy. Öronen skvallrar om var C har sina tankar...
 
För närsöket fick hon sitta kvar medan jag lade ut en dummy längs med stigen vi stod på och skickade henne på ett linjetag och blåste närsök när hon var över dummyn. Tidigare har vi bara använt närsökssignal på pipa vid träning på godisploppar men det har visat sig vara en kakbit att föra över signalen på dummyarbete. Hon tog signalen finfint och fick ett linjetag åt vardera håll på stigen för att variera övningen lite. Inlevereringarna var så perfekta de kan bli. Duktig hund!
 
Full fart tillbaka till matte med favvodummyn.
 
Till sist provade vi en ny grej. Det kanske kan verka dumt att prova någonting nytt i slutet av ett träningspass men jag bedömde att det skulle fungera eftersom det handlar om det som C kan bäst och tycker är absolut roligast: stoppsignal. Tidigare har jag gått ifrån henne och kallat in (fast utan det vanliga inkallningsordet), blåst stoppsignal och visat handtecken. Nu ville jag att hon skulle springa mot hussen (som höll i dummyn), stanna på stoppsignal, vända sig om, få en utsignal, hämta dummyn och leverera den till mig. Många moment, men jag hade aldrig några tvivel på att hon skulle fixa det. Till en början testade vi ett par vanliga stoppsignaler för att sätta henne i rätt mode. Sedan skickade jag henne mot hussen och blåste stoppsignal. Första gången sprang hon till honom och såg lite förvirrad ut, men andra gången jag skickade henne så hade hon kopplat och hon stannade. Visserligen vände hon sig inte om, men jag berömde henne glatt och då kom hon rusande mot mig och fick beröm. Samma sak ett par gånger till, och sedan ville jag att hon skulle vända sig om för att det skulle hända någonting. Det fattade hon direkt och när hon vänt sig om fick hon en utsignal och fick dummyn från hussen. Det var många moment för den lilla vovven och hon såg lite förvirrad ut när hon fått dummyn från honom innan hon insåg att hon ska tillbaka. Hon lämnade av den helt perfekt och vi körde en gång till för att befästa övningen. Nu hade hon fattat och jag blir nästan rörd när jag tänker på hur fint hon gjorde det och hur hela hunden lös av lycka när hon fick göra det hon tycker mest om i hela världen.
 
Kom igen matte, vi jobbar mer!
 
Efter vårt träningspass gick vi ytterligare någon timme i skogen, återigen kravlöst och alla diskussioner handlade nog mest om vilken fantastisk hund vi har och hur fin och duktig hon är. Ibland är det roligt att vara hundägare och idag är definitivt en sådan dag.
 
/Matten 
 
Upp