Dummyskoj.

Idag har det varit en dag i apporteringens tecken! 
 
Mitt på dagen möttes vi upp med snygge jaktlabben E med matte M. De utgör ett väl sammansvetsat team som är riktigt trevligt att titta på och det är otroligt givande att diskutera och bolla idéer med någon annan som verkligen brinner för hundträning, om än i andra grenar. Då de tidigare mest kört bruks är de vad man kanske kan kalla nybörjare på jaktapportering, vilket innebär att jag får förklara och beskriva övningar och filosofin bakom dem, och sedan funderar vi på vad som skulle kunna fungera för just dem, innan vi testar övningarna. Otroligt intressant och lärorikt! E skötte sig kanonbra och tog utsignal, stoppsignal och dirigeringar som om han aldrig gjort annat. Duktig hund och duktig matte!
 
Sedan var det dags för C. Som jag nämnde lite kort i förra inlägget så har hon blivit lite knäpp i huvudet (förmodligen och förhoppningsvis på grund av hormoner) så hon behövde pysa ur sig all stressenergi innan det ens var någon idé att träna henne. Jag gjorde några inkallningar, och någon stoppsignal och sedan gav jag mig på att testa en dummy. I första markeringen där jag skulle känna av lite var hon befann sig så knallade hon (vilket hon inte gjort på hur länge som helst!) och fick sedan spunkryck, precis som under potatisträningen, men efter det skötte hon sig mycket bättre - om än inte perfekt. Hon fick ett par enkla dirigeringsövningar som hon löste fint och som avslutning fick hon ett litet sök. I söket märktes det att hon var ordentligt trött - hastigheten var väsentligt mycket lägre än den brukar. Hon kom in med den första dummyn, kom in med den andra... men den tredje var svår. Jag gick ut en bit i sökrutan, utan att säga någonting (jag visste inte själv var dummyn var eftersom jag var upptagen med att babbla med M när hussen lade ut söket) och hunden slet och slet och slet. Till slut såg jag hur hon tvärstannade i det höga gräset och sedan satte full fart mot mig och javisst - hon hade hittat den sista dummyn! Det var så fantastiskt skönt att hon fick lyckas hitta den sista och jag lät henne behålla dummyn och stoltsera kring de andra för att riktigt understryka hur nöjd jag var med henne, och som hon njöt. Duktig hund. Där avslutade vi och gick tillbaka till bilen där C slocknade så fort hon hoppat in i buren. 
 
 
 
Men trots att hon gjorde det bra så hade jag inte någon bra magkänsla. Hon var uppstressad och flämtig och allting kändes allmänt stressigt. Så vi åkte hem några timmar för att slicka våra sår, äta lite lunch och filosofera lite och sedan tog vi tjuren vid hornen igen och åkte ut en sväng på kvällen. Vi åkte till ett sandtag i närheten, där hon känner igen sig och är trygg, och där fick hon först en kort markering för att testa formen och sedan fick hon sin längsta markering någonsin. Ser ni hussen i bilden här under? Där landade markeringen. Och vad man inte ser på bilden är att det är en rejäl sänka emellan de två höjderna.
 
 
Jag skickade iväg C och hon stack som en pil. Hon plöjde genom det höga gräset, sökte ett par sekunder efter dummyn och vände sedan på en femöring och rusade i full fart tillbaka. Hon fick så mycket beröm och hon var så nöjd med sig själv och det var minsann jag också. Nu kändes det bra i magtrakten igen och vi avslutande med en liten mysig promenad i skogen innan vi styrde hemåt igen.
 
 
Nu gosar vi ihop oss i soffan till Sherlock med varsin öl (eller ja, Callabaliken får bara nosa - hon har ju inte åldern inne) och tar kväll efter en riktigt lyckad dag, en dag i apporteringens tecken.
 
/Matten
 
Upp