Potatiskaos.

 
Hahahaha! Den här träningen går till historien.
 
Vi har precis landat i soffan efter träning med Tränarn. Normalt sett brukar det vara två grupper som tränar på tisdagar, och vi brukar vara i den tidigare av dem, men nu har det blivit såpass mörkt om kvällarna att grupperna slagits ihop till en stor grupp. Detta innebar att vi plötsligt befann oss i en grupp med massor av nya hundar som C inte kände, vilket gjorde att hon drog på alla sina stressventiler och var både högt och lågt redan innan träningen hade börjat. "Det här blir att åka av", tänkte jag.
 
Dagens övning bestod av att kasta markeringar till varandra. Vi spred ut oss i skogen i en stor ring och sedan fick man välja vem man ville skulle kasta ens markering, var ungefär den skulle landa och om den skulle vara med eller utan ljud. En väldigt rolig övning, tyckte jag! Jag och min lilla superuppsnurrade flygmaskin placerade oss i ett sumpigt område en bit bort och så började vi låta hundarna jobba, en efter en. När det var dags för oss bad jag mannen bredvid kasta en markering som skulle landa rakt framför oss, uppe på en liten upphöjnad. Dummyn föll, C satt stadigt kvar. Jag gav kommando, C flög iväg så mossan yrde, hoppade mot dummyn och... dök upp med munnen full av potatis!
 
Dummyn hade alltså lyckats landa på en kokt jäkla potatis mitt ute i skogen!
 
C tog såväl potatis som dummy i munnen och kom mot mig (vilket när jag tänker tillbaka på det är rätt bra gjort) men när hon nästan var framme kom hon nog på att hon förmodligen skulle bli av med sin alldeles egna och helt nyfunna älsklingspotatis så hon spottade raskt ut dummyn på mina fötter och hoppade ur vägen för mig. När jag då sade "ajaj" var det som att släppa ut luften ur en ballong. Hunden fick en tokspunkattack och rusade varv efter varv i skogen, förbi och runt alla hundar, genom vattenpölar, över stock och sten med sin potatis i munnen.
 
Nåväl. En labrador kan inte hålla en kokt potatis i munnen allt för länge, till slut slinker den ner, och så var även fallet med just den här specifika potäten. Jag fick in hunden och vi gjorde om det, med lite bättre resultat. Vi gjorde om det igen, med mycket beröm när hunden valde att springa mot mig, och nu gick det bra.
 
Efter detta skötte hon sig prickfritt (nåja, nästan) precis hela träningen. Hon satt lugnt vid min sida när jag kastade markeringar åt de andra och när hundar rusade förbi och mot henne, och när hon själv jobbade så kom nästan apporter rakt in till mig. Var det någon gång den inte gjorde det så gjorde vi om samma sak och hon skärpte sig.
 
Allt som allt är jag nöjd med henne och det är defintivt en träning som kommer leva kvar länge i minnet. Vi får bara hoppas att det inte ligger några kokta potatisar ute på jaktproven i framtiden...
 
/Matten
Upp