callabaliken.blogg.se

 

Så. Egentligen fanns det ju inte på planeringen att starta på b-prov i år. Enligt de mål som vi satte upp vid nyår så skulle vi förhoppningsvis komma iväg på ett WT, för det var det hon var redo för i början av året. B-prov kräver ju mycket mer, och det fanns inte på kartan att hon skulle fixa det redan i år. Men tji fick vi! Callfisen har mognat och jobbar som en dröm, och till sist blev vi pushade av träningskompisarna att anmäla.

 

Sagt och gjort.

 

Jaktprovet gick på samma ställe som det inofficiella jaktprovet vi startade på för ett litet tag sedan och ni kan tro att C visste vad som skulle hända från första sekund vi satte tassarna på markerna där. Om hon varit lugn och sansad sist så var hon raka motsatsen nu och det kändes halvbra att ha en så laddad hund i närheten av skott och fåglar, för det om något kan ju få henne att gå i spinn.

 

Nåväl. C hade startnummer 6 för dagen, och eftersom varje start tar ungefär 20 minuter så hade vi gott om tid innan start. Kanske skulle hon hinna lugna ner sig lite. Vi gick en sväng, lät henne hämta en kråka som vi hade tagit med (vilket hon gjorde jättefint!) och stoppade in henne en stund i bilen innan start. När det började närma sig start gick vi ännu en promenad med båda hundarna för att C skulle bli lite varm i musklerna och sedan spatserade vi bort till hundstoppet, där man väntar med hundarna innan start. Där började Callfisen att pipa.

 

När skytten kom och hämtade oss så var C så i gasen att jag nästan inte vågade titta på henne. Hon ljudade och krullade ihop sig och hälsade på domaren genom att hoppa mot honom (!), vilket hon inte gjort alls på sina WT-starter. Men så fort kopplet åkte av så blev hon knäpptyst.

 

 

Första delen av provet innebar tre markeringar. Den första gick på vatten, nästa på land och den tredje på vatten igen. Hon höll sig i fotposition när skotten gick, men man riktigt såg hur hennes muskler var spända till bristningsgränsen, beredda att explodera så fort hon fick sitt "skick-ord". Alla markeringar hämtade hon in helt fläckfritt, och jag kunde andas ut lite.

 

Sedan var det dags för söket. Att söka är lilla Svarts specialitet och både jag och hussen hade sett fram emot att se henne där. Hon for runt, superfokuserad, som ett litet svart streck i fältet och hämtade in fem av de sex vilten med otrolig effektivitet. Mitt hjärta svällde av stolthet. Det sjätte viltet skulle ligga lite klurigt till och C sökte och sökte... och sökte... och sökte... till slut började domaren vandra ut i fältet medan hon envist, och med samma fart, sökte igenom det stora fältet. När domaren kom tillbaka så sade han att det hade blivit något fel, och att det saknades ett vilt där. Han sade att C hade varit rätt flera gånger och markerat att det borde ligga ett vilt där (känt vittringen) men utan att det fanns någonting där. Lilla duktiga Svart! Det är inte många hundar som fixar vad hon gjorde där på söket. 

 

Men... det satte nog sina spår också, för nu var hon ordentligt frustrerad över att hon inte fått in det sista viltet. På nästa markering så var hon lite orolig i munnen, och tog en liten lov runt innan avlämning. Absolut inga konstigheter med tanke på omständigheterna, och ingenting domaren fäste någon vikt vid, men det var ett tecken på att hon var ordentligt slut i huvudet och dessutom frustrerad efter söket.

 

Så var apporteringsdelen slut och domaren skulle ge sitt omdöme. Nu minns jag inte i detalj vad han sade, men det var genomgående superlativ med formuleringar som "ett trevligt ekipage att döma", "en hund som förs med mycket små medel och som klarar sig i princip helt utan styrning av sin förare" och avslutade med "grattis till ett utmärkt pris! Om hon är tyst, då".

 

För, för er som inte vet, så innebär b-prov också en passivitetsdel där du ska sitta still och titta på nästa hund som kör. Detta prov hade ganska hög svårighetsgrad på passiviteten, då första markeringen var på vatten (triggande!) och man dessutom satt väldigt nära den apporterande hunden. Hunden som gick efter C fick övertygas lite för att gå i vattnet och för C, som höll på att spricka av frustration, så blev det för mycket. Hon pratade ihållande, och ville gå i och göra det bättre själv... ett big no-no för en apportör.

 

Så. Hennes förstapris sänktes till ett andrapris på grund av retligt gnäll, men vi kunde nästan inte vara besvikna efter dagen ändå. Hon jobbade som en dröm och visade arbetsegenskaper som få andra hade där. Och jag är speciellt stolt över kommentaren om att hon inte behöver någon styrning från sin förare, för det har varit en grundpelare i min apporteringsträning med henne. Påverka inte, låt henne lösa problemen själv. 

 

Jäklar, vilken hund vi har. Gnället kommer att ge med sig, för henne handlar hennes stress och energi väldigt mycket om var hon är i löpcykeln, och hon har mycket närmre till pip när hon är skendräktig, vilket hon var nu. Med tanke på att hon sover sig igenom WT-dagar annars, så tror jag att hon behöver fylla på erfarenhetskontot och titta på när andra jobbar, och så fort hon inser att det finns ett "av-och-på"-läge även på jaktproven så kommer hon slappna av helt. Hon är såpass smart, vår lilla fina.

 

Summa summarum: vi är toknöjda och galet stolta. Nu är Callabaliken, som ingen trodde på när hon kaosade som mest, jaktprovsmeriterad. Ettan låter vänta på sig lite till, men den är inte utom räckhåll.

 

 

/Matten