En härlig lördag.

 
Eftersom lillvovvan har varit kräksjuk och dessutom fått lite fukteksem mellan trampdynorna har hon fått vara hemma och ta det lugnt i några dagar. Det är så tacksamt med retriever, de går inte i taket av att stanna hemma och ta det piano utan de finner sig i det utan större klagomål. Men idag var det ändå dags att packa ryggsäcken och ge sig ut på en ordentlig tur.
 
Jag packade ner kameran och fyra dummies och begav mig bort mot sandtaget. På vägen dit (ca 30 min promenad) lyssnade jag på min favoritpodcast och vid min sida travade min bästa kompis. Den låga höstsolen sken på oss och jag tror vi delade samma frihetskänsla där på vägen.
 
Väl på plats släppte jag henne lös och till slut fick hon också frisignal - hopp och lek! Jag hade förväntat mig att hon skulle sticka i väg i väldig fart till följd av lagrad sjukdags-energi, men hon längde bara på steget och travade lyckligt iväg genom det höga gräset. Vi gick en runda runt sandtaget och genom skogen och när vi kom tillbaka igen var det träningsdags. C kände det på sig tror jag, det är där vi brukar träna, och hon kom glatt upp till min sida som om det var det hon längtat efter hela promenaden.
 
 
 
Jag började med lugna övningar - bära dummy förbi massa andra dummys. Det var inga som helst problem. Sedan fortsatte jag med lite dirigeringsövningar - alla varianter jag kunde komma på. Vid ett tillfälle drog hon upp en halv buske i ivern att få med sig dummyn och den lade sig över ögonen på henne så hon inte såg var hon sprang. Liten ivrig och förvirrad tjej kom tillbaka till mig (eller ja, där hon trodde jag stod i alla fall) med dummy i mun utan att se ett dyft.
 
Jag försökte filma en liten övning vi gjorde men det är svårt att filma och ge tecken samtidigt. Här har jag slängt två markeringar på var sida stigen och hon ska ta rätt handtecken, vilket hon såklart löser galant.
 
 
 
 
Efter träningen tog vi en liten promenad till och såg till att ta lite foton. Hunden sprang och sprang och var så lycklig och jag älskar verkligen att se henne så. Då och då rusar hon mot mig för att sedan få frisignal direkt och bli lika lycklig ännu en gång. Älskade lilla hund.
 
 
 
/Matten
Upp