Vild bebis och speedad spårhund
Vi börjar så sakterliga falla in i rutinerna med lilla Vilda bebin här hemma. Hon växer och frodas och ett par gånger om dagen går hon in i något super destruction mode, där ingen och ingenting går säkert. Callfisen tycker att hon är riktigt jobbig i de lägena men hon är-samtidigt alldeles för snäll för att markera mot henne så lilla stackarn går runt med en liten piraya hängande i kind och öron och ser alldeles lidande ut. Jag har börjat sära på dem när det är som värst så C får lite vila från henne och C är väldigt tacksam för det.
I söndags fick C gå ett litet spår. Ett av årets mål är ju att ta upp spårandet igen och sagt och gjort: ett litet spår på typ 600 meter och med alldeles för kort liggtid. För att kompensera för kort spår och kort liggtid så bad jag hussen att bloda ganska lite men ja... det var en övertaggad hund som tog sig an spåret och det vara bara för mig att hålla i linan för kung och fosterland och försöka hålla mig på fötterna. På tok för snabbt, på tok för slarvigt, men bambin hittades. Nästa spår får bli svårare och längre, för så här kan vi inte hålla på.
Bild från Cs anlagsprov för 1,5 år sedan.
Imorse var vi en sväng till stallet och tog en barbackatur. Jag på häst, C springande bredvid och V i hussens famn. Jag hoppas verkligen att V kommer bli en lika fantastisk stallhund som C är.
/Matten