Svart och jag på WT, kapitel 2.
Ok. Då är det dags att avhandla årets WT #2. Detta ligger ju lite färskare i minnet, så förhoppningsvis kan jag göra det mer rättvisa än det förra.
Uppladdningen till detta WT var lite annorlunda. Dels har det varit för varmt för ordentlig hundträning, dels har jag saknat motivation. Vi hade helt enkelt inte tränat alls mellan dessa två WTn. Mja, någon dummy har de kanske fått hämta, men antalet kan man nog räkna på två händer och det har inte varit någonting direkt uppstyrt.
Detta WT gick cirka 40 mil från vår hemstad men bara en halvtimme från hussens föräldrar, så vi bestämde oss för att utgå därifrån. Vi reste dagen innan själva tävlingen och innan den långa resan var vi uppe med tuppen för att motionerna hundarna i morgonsvalkan. Det blev en två timmar lång cykeltur där vi varvade alla gångarter med lösspring i skogen (jag har köpt en MTB!) och även simträning, då vi cyklade till en sjö i närheten. Efter den turen var Vildhunden helt slut, men C bara lite lagom trött. Hon är verkligen i fantastisk kondition.
Efter att ha mellanlandat hos mina föräldrar för lunch körde vi vidare mot hussens föräldrar och väl där blev det båt ut till ön med lösspring, bad och bus. Det var två ordentligt trötta och nöjda hundar som somnade tätt intill oss i sängen på ön.
Tidigt på morgonen så åkte vi till tävlingsplatsen. Det var samma älgpark som hussen och Callfisen startade på förra året. Vi hade absolut inte några förväntningar på dagen, på grund av vår mediokra förberedelse, och jag såg nästan inte ens fram emot att starta. Lilla Svart var ganska het och uppjagad och det var väldigt varmt. Upplagt för katastrof. Vi gick och registrerade oss och tog sedan med oss ett par dummies för att slänga ett par träningskast. Callfisen gjorde det bra! Eftersom Vilhunden precis slutat löpa så fick hussen och Vilden ta bilen därifrån och jag var nu helt allena med min fina svarta hund.
Dags för rutorna då.
Ruta 1
Inför ruta 1 började C att jaga upp sig rejält. Hon pep och stresstuggade på pinnar när vi väntade vid rutan och jag var så nervös att jag darrade. Det smittade säkert av sig på hunden och jag försökte i panik att slappna av till rutan... ja, ni hör ju. Det funkade sådär. Domaren stod uppe på en höjd inne i ett älghägn. Skottet och kastet gick ner i en nerförsbacke. Lilla Svart var galet laddad, men stod kvar. Precis lagom till att jag drog in luft för att skicka henne så stack hon. "Fan!!!!!" tänkte jag och vände mig om och sade till domaren "...det är alltid första rutan på ett WT...". Då kom bevingade ord från hennes läppar: "det där bedömer inte jag som en knallning". Jag vet inte ens om jag svarade någonting, men vips så var Svart tillbaka med dummien (och ansiktet fullt av arga myror) och lämnade av snyggt och prydligt. "Det där var ju jättebra!", sade domaren och gav oss 20 poäng.
Ruta 3
Efter att hon hade fått knalla ur sig på första rutan så kändes hon glad och avslappnad och så även jag. Jag hade slutat darra. Vi gick direkt till ruta 3, då den var närmast och här hade de sagt att det skulle vara lite vatten inblandat. Vi behövde inte vänta så himla länge vid denna ruta, och det var skönt, för det var precis lagom för att C skulle lägga sig i mossan och chilla och för att jag skulle få komma ner i varv och fokusera lite.
Själva rutan bestod av en enkelmarkering på andra sidan ett (vad jag förmodar) rejält dike. Själva diket såg man inte från där man stod, men nedslagsplatsen var synlig. Skottet gick, dummien föll... och Svart väntade på mitt kommando. Jag skickade, hon stack som en pil genom diket, tog dummien och kom tillbaka i en väldig fart. Den enda missen här var att hon ställde sig i fotposition och lämnade av (med lite lång svängradie) istället för att komma rakt in. Annars var det bra. För det här arbetet fick hon 19 poäng.
Ruta 4
Den här rutan minns jag inte något av alls. Jag tror jag hade en liten blackout, haha... jag minns dock att hon gjorde samma avlämningssnurr. För det fick hon 19 poäng.
Ruta 2
Väl här var hon varm i kläderna och kändes lugn och fokuserad. Hon drack varje gång jag erbjöd henne vatten, var helt knäpptyst och lade sig ner och vilade i mossan medan vi väntade. Det kändes som att det verkligen var hon och jag nu. Ett team.
Den här rutan hade jag hört skulle vara svår. Det var en enkelmarkering som gick ner på ett fält, vid kanten av en vassrugg. Domaren sade "tänk nu på att där är vass, och den kommer dra massor. Så var beredd på att du måste hjälpa henne rätt". Jaha, ok. Skulle jag behöva dirigera henne nu alltså? Svart är inte jättebra på att ta dirigeringar i skarpt läge, för hon har en stor portion av "kan själv". Nåja. Bära eller brista. Skottet gick, dummien föll, Svart stack (på mitt kommando) och hämtade dummien hur lätt som helst. Samma lilla snurr vid inlevereringen. Domaren sade glatt "jaha nähä! Där behövde du ju inte hjälpa henne någonting. Jag gillar attityden på din hund!". 19 poäng.
Ruta 5
Jag visste såklart inte poängen inför denna ruta men jag visste att vi hade tagit poäng på alla rutor hittills. Jag viskade till Svart att "snälla, snälla, snälla, knalla inte nu!" men någonstans visste jag att hon inte skulle göra det. Faran var över.
Den här rutan hade fått ett rykte om sig att vara den svåraste. Många, många ekipage hade nollat den. Jag och Svart tänkte väl "yolo!" och gick glatt ut till domaren. Vi hade ju liksom redan slagit vårt rekord, så skulle det gå åt helvete nu hade jag ändå varit glad. Rutan bestod av ett klippt fält med några gräsöar. Dummien landade in i en gräsö. Jag skickade. Svart sprang lite tveksamt ut, med högt huvud och nosen i vädret. Domaren och jag sade samtidigt "hon såg den inte". Jag fattade att jag behövde dirigera henne. Mardröm! När jag blåste första signalen befann hon sig för långt bort. "Kom närmre", bad jag med pipan. Och... hon kom närmre!! "Stanna och titta på mig!", visslade jag. Det gjorde hon! "Gå till vänster!", visslade jag vidare och till vänster drog hon, men hon var för nära mig nu, och för långt från gräsön. "Stanna och titta på mig!" visslade jag när hon var mitt framför ön. Jag lyfte båda händerna för att få henne uppmärksam på att jag skulle skicka henne bakåt sedan och så blåste jag "UT!". Hon vände på en femöring och sprang rakt in i gräsön! Jag gav en närsöksignal och fem sekunder efter kom hon glatt emot mig med dummien i ett cigarrgrepp. Hon kunde fått jonglera med den om hon ville, så glad var jag. Jag dirigerade henne och det lyckades!! Vilket team vi var!
"Där hade du tur!", sade domaren och gav oss 12 poäng.
Vi kom igenom alla rutor innan lunch och när vi gick tillbaka från sista rutan var vi så glada, både hunden och jag. Hon fick kissa och dricka och sedan lade vi oss i skuggan och sov en stund. Tillsammans.
20 + 19 + 19 + 19 + 12 gav 89 poäng totalt. Vi hamnade på en fjärdeplats av fyrtionio startande. Vi hade samma poäng som den som kom trea och endast tre poäng upp till segern.
Så mycket blod, svett och tårar. Så mycket nervositet. Så många hopplösa träningar. Den här stunden vägde upp allt.
/Matten