Ilska och frustration i hundträning
Med viss förundran följer jag en något infekterad tråd på en forumsajt som handlar om hur man ska hantera plötslig irritation/frustration/ilska gentemot sin hund. Flera erkänner att de låter det gå ut över hunden, någon protesterar och menar på att ingen god hundägare agerar ut sin ilska på sin hund, och ytterligare en liten klick menar på att den som inte någon gång känner ilska eller irritation över sin hunds beteende antingen är felfuntad eller ljuger.
Ända sedan jag läste trådstarten första gången har jag försökt tänka tillbaka på någon gång där jag varit riktigt arg på C. Jag får upp bilder i huvudet på när hon ligger med alla tassarna i luften och riktigt gnuggar in kadaverslem i pälsen, när hon ignorerar en inkallning för att det i hennes prioriteringslista är tusen gånger viktigare att lukta på en alldeles särskild blåbärsbuske, eller det allra värsta: när hon kommer med munnen full av första klassens bajskorvar med tillhörande toalettpapper. Men, nej. Jag kan inte dra mig till minnes att jag blivit särskilt arg på hundarna vid sådana tillfällen. Om något så blir jag kanske lite småirriterad på mig själv, att jag borde förebyggt situationen bättre, men att skylla på hunden känns för mig obekant.
I samma tråd skrivs liknande saker, och mellan raderna tycker jag att det verkar som att det är just den där egna besvikelsen som man låter gå ut över hunden. Besvikelsen över att det inte blev som tänkt, att hunden inte går fint i koppel, eller att ett oväntat störningsmoment kom ivägen som förstörde det där tricket som hunden precis höll på att lära sig. Men varför väcker detta så starka känslor? Varför skapar det så mycket frustration hos så många? En gissning från min sida, som egentligen är helt ogrundad, är att det har att göra med prestige. I hundvärlden ska du vara duktig jämt, din hund ska lyda till 100% och klara av alla situationer helt problemfritt (helst direkt). Den här prestationshetsen verkar dessutom ligga väldigt nära det allra mest personliga för väldigt många hundägare, vilket blåser upp misslyckanden till enorma proportioner.
Jag tror att det finns framför allt en viktig sak som man bör göra i all hundträning, som kan minska hundägarens frustration markant: ge hunden alla förutsättningar för att göra rätt. Det kanske innebär att inte öva in ett nytt trick i en miljö med många störningar, eller att bryta ner träningen i små, små steg och sänka kraven när hunden eller du har en dålig dag. Tränarn brukar säga det bra, tycker jag. Om hunden gör fel så gör den inte det för att den vill göra fel, utan den gör det för att ni tränat för lite.
Att ha hund är inte alltid en dans på rosor. Ibland får man skölja ur grävling i närmast flytande form ur pälsen, eller gräva fram bajs ur munnen på hunden. C lyder definitivt inte alltid som hon ska, och hon har ständigt ett par, tre stycken rävar bakom örona att plocka fram vid behov. Men det är inte hennes fel, utan det är vår träning som vid något tillfälle brustit. Någon gång har vi belönat ett felaktigt beteende eller varit inkonsekventa. Det är bara att stanna upp, reflektera över vad som blivit fel och fundera på om det finns någonting man kan göra för att det inte ska bli någon nästa gång.
Så... det var dagens reflektion. Jag har inte gett mig in i tråden på hundforumet eftersom personer som inte känner ilska eller frustration för sina hundar är felskapta eller ljuger för att försköna bilden av en själv och ens hundägande, vilket då skulle innefatta personer som jag.
Live and let live!
/Matten