C vs. kråkan, 1-1

Igår var det dags för b-provsdebut (om än inofficiell sådan). Det var det lokala mästerskapet för retrievrar och tävlingen genomfördes enligt b-provsregler, vilket innebär en ultimat introduktion till b-provskonceptet för Callfisen.
 
Provet gick i våra hemtrakter, så för en gångs skull slapp vi resa 40 mil för att starta - mycket lyxigt! Rutan bestod av fotgående lös till en enkelmarkering vid kanten på ett fält, fotgående mot sjön där det gick två enkelmarkeringar på vatten, fotgående (med skott under gåendet) till söket, och till sist ytterligare en enkelmarkering på nästan samma plats som den första enkelmarkeringen. "Plättlätt!", sade domaren.
 
Det var hussen som förde Callfisen och de var såå fina när de gick bort mot rutan tillsammans, Callabaliken gick tryggt vid hans sida och såg sådär oförskämt nöjd och lugn ut som hon gjort på sistone när vi tränat. Kopplet av, fotgående mot markeringen, skottet gick och C var sjukt fokuserad på kråkan som föll. På kommando sprang hon spikrakt ut, så där fort som bara hon kan springa, rakt på markeringen och... tog inte kråkan. Hon försökte länge och väl plocka upp kråkan, lite sådär i framtänderna, för att slippa ha hela kråkan i munnen. Hussen fick kalla tillbaka hunden och göra ett nytt skick, men inte heller denna gång fick hon med sig kråkan hem.
 
På grund av denna fadäs fick de inte göra klart provet, men domaren var ändå snäll och lät henne hämta de två vattenmarkeringarna (änder) som hon gjorde med beröm godkänt. Hon var SÅ otroligt lugn, fokuserad och gjorde allt rätt utöver kråkan, så det var med lätt irritation vi åkte hem från provet... hon hade ju inte fått visa vad hon går för, och idag var hon verkligen i toppform!
 
Vi åkte hem och slickade våra sår. Callfisen hade fått en positiv provupplevelse tack vare att hon fick avsluta med vattenmarkeringarnam så hon var otroligt nöjd och glad. Jag klurade mycket på varför hon inte tog kråkan (hon har aldrig någonsin ratat något vilt!) och mindes då att hon stack sig på kråkans vassa klor sist vi tränade vilt. Kanske var det därför, eller så var kråkan på provet bara ovanligt äcklig... vem vet?
 
Men historien slutar inte här.
 
Jag rapporterade om läget till Uppfödaren tillika Tränarn, som jobbade som domare på samma prov (fast en annan ruta) och när hon hade dömt klart mötte vi upp henne och fick ett par kråkor ifrån provet. Otroligt snällt! Vi stod och pratade en stund och då berättade hon att hussen och Callfisen hade fått priset "Domarens val" vid prisutdelningen! Hussen och jag stod där som fågelholkar... och tänk att vi åkte tidigare från provet och missade prisutdelningen! Jag kan ju säga att det kommer inte hända igen.
 
Glada i hågen åkte vi till våra träningsmarker för att låta Callfisen testa på kråka igen. Jag slängde en markering, hon sprang spikrakt ut och... tog den inte. Efter många om och men tog hussen och sonika öppnade munnen på hunden, stoppade in kråkan och... sedär! Callfisen sprang runt och var såååå nöjd och glad över att ha kråkan i munnen. Till slut, efter att ha pulat in den i munnen några gånger till, vågade hon ta upp den själv vid en markering och hennes lycka visste inga gränser. Hon hade besegrat den läskiga kråkan och hon var såå nöjd med sig själv. Bildbevis nedan.
 
 
C poserar med den päckliga kråkan
 
Båda kråkorna var fräscha och gav samma problem, så det får mig att tro att det var en minnesbild från sist om att kråkor == smärta som satte käppar i hjulet. Nu ska vi träna massa vilt och sedan kanske, kanske, kanske vi vågar anmäla till ett b-prov innan vintern. Det fanns inte på kartan när jag skrev om våra mål för året men Callfisen har verkligen blommat ut under året och nu börjar det kännas som att hon är redo.
 
Vi somnade stolta och glada igår natt.
 
/Matten

Lugnet före stormen

En märkbart tagen Callfis efter dagens spår. Det var varmt och kvalmigt och hon körde 300%, som alltid
 
Idag var det dags för spårprov och det var en lugn och samlad Callabalik som kom till spårprovsplatsen en dryg timme från hemmet. Det var lugnen före stormen. I spåret blev hon alldeles för övertänd och sladdade ur spårkärnan vid alla vinklar. Tempot var för högt och hon blev slarvig. Det blev ett andrapris för hussen och Callfisen idag, med all rätt. Domaren blev, som alla som träffar henne, otroligt förtjust i hunden och pratade mycket om hennes arbetslust och att hon gärna hade tagit hem henne ("även fast jag inte är så förtjust i labradorer") och hon fick till och med ett litet hjärta i protokollet.
 
"En härlig arbetsvillig tik som idag har ett något för högt tempo som orsakar för långa tapter i samtliga vinklar men som löser det själv. Tiden i tapterna blir avgörande för dagens pris. Ni har en härlig och arbetsvillig liten dam så vårda henne ömt."
 
När vi kom hem slocknade hela flocken i sängen men när vi återfann medvetandet så skickade vi genast in en ny blankett om spårprov. Skam den som ger sig och jag har ju världens bästa lilla hund så det är bara att gå på't igen!
 
/Matten

En härlig hundsommar

 
Jag har varit helt offline (nåja, typ) i en vecka då vi spenderat tid hos hussens föräldrar, och jag bemödade mig inte ens att ta med en dator. Under veckan har vi badat, åkt båt, apporterat, plockat svamp (vi hittade två...), hälsat på släktingar, varit på 80-årskalas, chillat, sprungit i skogen, ätit blåbär och bara haft det himla härligt. Jag tror jag låter bilderna tala för sig.
 
Imorgon ska vi iväg och gå ett öppenklassprov i viltspår och på lördag startar vi på apporteringsprov. Detta i samband med att C har kommit in i sin värsta period (skendräktigheten) och tar det mesta rätt oseriöst. Jaja, det får gå som det går! Målsättningen för spårprovet är att ta ett förstapris och för apporteringsprovet så är målet att hon inte ska knalla och att hon ska ta allt vilt. Om hon gör det är vi mer än nöjda.
 
 
/Matten
 
Upp