Valpkurs med ovild Vildhund

 
Egentligen var mitt beslut att gå på valpkurs rätt spontant. Som jag nämnt här några gånger så har jag tänkt att ta det mycket lugnare med denna valp än vad jag gjorde med Callfisen och det inkluderar att se upp med all sorts träning som inte är ren uppfostran. Men eftersom jag jobbar så himla mycket har jag haft lite svårt att bonda med Lillan och då bestämde jag mig för att gå en liten valpkurs för att vi skulle få någonting eget att komma iväg på.
 
Sagt och gjort, vi spontananmälde oss till en valpkurs som av en händelse endast innehåller spetsar. Jag förväntade mig en skällig tillställning, men blev faktiskt positivt överraskad i det avseendet.
 
På kursen gjorde vi typiska bebisövningar som att gå fint vid sidan, inkallningar och kontakt ("titta mig i ögonen så får du godis"). Jag håller väl inte alltid med om allt som sägs på dessa kurser, men jag tror ändå att de fyller sitt syfte: att göra någonting tillsammans med sin hund för att bygga en relation ihop. Vilden, som aldrig fått så mycket godis i hela sitt liv förut, tyckte det var toppen och gjorde sitt allra finaste i samtliga moment. Hon var glad och fokuserad och inte ett dugg stressad. Mellan momenten satt hon tyst och lugn och hon var inte på något sätt uppjagad av situationen. Så himla skön hund!
 
Någon som var raka motsatsen var faktiskt Callfisen. Hon och hussen skulle gå en liten promenad tillsammans men Callabaliken tyckte livet var himla orättvist för att Lillan fick ha roligt med mig och instruktören och MASSA GODIS så hon rymde två gånger från hussens sida för att springa till oss. Tja.... vi identifierade definitivt en lydnadsbrist där i alla fall, så det blev en nyttig "hålla-sig-i-skinnet"-övning för Callfisen, snarare än den mysiga skogspromenaden som hussen tänkt sig.
 
Efter den praktiska delen hade vi lite teori där de pratade om hunden ur ett vargperspektiv och vad det innebär för beteende och fostran. Jag är ju kraftigt allergisk mot att se hundar som vargar och tror inte ett dugg på att vi ska mimera alfahanens beteende i fostran av våra valpar meeeeeen som så ofta i hundvärlden är det bara att sitta på händerna och låta det gå ut igen genom andra örat. Jag tänker uppfostra Vilden som den hund hon är och inte som den varg hon inte är, så bryr jag mig inte om hur andra gör med sina hundar.
 
Sammanfattningsvis var Vildhunden en riktig stjärna som höll sig lugn och trygg även i denna situation. Jag är lite rädd att pressa henne i en situation där hon "går över gränsen" och då rubba den grundtrygghet hon faktiskt besitter, men denna situation faller inom ramarna för vad hon fixar och det känns himla skönt. Och det känns redan som jag kommit närmre min lilla skithund, så mycket positivt kom ur detta beslut!
 
/Matten

Lugn och duktig lill-hund!

Jag har egentligen väldigt mycket att skriva i den här bloggen sedan sist. Vi har varit på valpkursstart med lillVilden, varit på äventyr och provat dogtrail och agilitytunnel med densamme, startat på WT med Callfisen, varit och tränat för bästa Tränarn och i detta nu så är hussen och Callfisen iväg och startar på spårprov.
 
Men WT, träning och spårprov har en sak gemensam: jag var inte där... så det är endast de första två aktiviteterna som jag kan göra rättvisa utan hussens hjälp. Vi får ta en sak i taget.
 
Prova-på-dag med Vildhunden
När Callabaliken startade på WT så passade jag och Vildhunden att åka iväg (tillsammans med min mor och hennes labradorer) på en tillställning där man kunde prova på olika hundsporter med sin hund, mest för miljöträning. Vilden var så ovild det bara går att bli och gick lugnt runt på området och kikade på alla andra hundar. En border terrier på dryga halvåret kom fram och ville hälsa och leka med henne men hon hade noll och inget intresse i någon jäkla terrier och gav henom fingret (tassen?) och gick för att hänga med sitt labbegäng istället.
 
Det finns ju inte mycket man kan göra med en liten bebis men det fanns en dogtrailbana som vi bestämde oss för att ta oss an. Det var en bana med olika läskiga underlag och skramlande saker, och någon liten problemlösningsdel. Första hindret var ett litet hopphinder och där travade Vildhunden glatt mellan hinderstöden utan att märka att det vilade en liten pinne på dem. Sedan var det slalom mellan koner, ett minimalt litet A-hinder typ 30 cm över marken och ett balansbräde som hon skuttade runt på utan att märka att den vippade. Presenningen hon skulle gå över skuttade hon glatt över ("hihihi, det låter askalas när man går här, matte!!")  och så in en liten tunnel med flärpar som hängde ner över utgången ("det finns ju GODIS här inne, matte!!!"). Till slut fick hon välta PET-flaskor och leta godis i en kartong full med tomma PET-flaskor. Alltsammans klarade hon finemang och det fanns inte en tillstymmelse till rädsla eller osäkerhet för saker som skramlade eller konstiga underlag. Duktig!
 
Sedan gick vi och provade en agilitytunnel, och det var ju inte några problem det heller. Summa summarum hade Vildhunden en riktigt rolig dag och jag var så himla imponerad av hennes lugn och självförtoende i situationen. Heja henne!
 
 
Trött hund somnade sedan sött i förarsätet...
 
/Matten

Träning igen.

Linjetag, fast lite kallare än igår...
 
Igår var det tisdag vilket betyder träning hos bästa Tränarn. Jag har inte följt med de senaste träningarna eftersom jag har vaktat valp, så det var väldigt roligt att få komma iväg.
 
Hussen körde hund och de skötte sig bra. Det var bara Callfisens brorsa och en annan hanhund på träningen och kvällens tema var linjer på öppen klass-avstånd. Linjerna låg vid klockan 12 och klockan 9, och till en början skulle de bara hämta dem en och en. Sedan utökades övningen till att innefatta att en hund tog en markering samtidigt som en annan hund gick på linjerna. Själva apporterinsgsarbetet skötte C jättefint, men hon var lite ofokuserad i stadgan (typ nosade på marken runt om kring, stresstuggade på en pinne) och så kom hon tillbaka med två dummys när hon fick testa en dold linje.
 
Det var dock övervägande positivt beteende från Callabalikens sida och såväl Tränarn som brorsans ägare var riktigt imponerade över hennes utveckling. Hon har en hög lägstanivå nu, konstaterade vi.
 
Det känns bra nu!
 
Vilden fick träffa sin brorsa som bor kvar hos uppfödaren och hon hade nog kunnat tänka sig att stanna där ett tag till. De hade riktigt roligt ihop, och så lika de var! Vildhunden är lite större och mer långbent än sin bror, och han har den där ljuvliga foxröda färgen, men att de är syskon råder det inte några som helst tvivel om.
 
/Matten
Upp