Svart och jag på WT, kapitel 2.

Ok. Då är det dags att avhandla årets WT #2. Detta ligger ju lite färskare i minnet, så förhoppningsvis kan jag göra det mer rättvisa än det förra.
 
Uppladdningen till detta WT var lite annorlunda. Dels har det varit för varmt för ordentlig hundträning, dels har jag saknat motivation. Vi hade helt enkelt inte tränat alls mellan dessa två WTn. Mja, någon dummy har de kanske fått hämta, men antalet kan man nog räkna på två händer och det har inte varit någonting direkt uppstyrt.
 
Detta WT gick cirka 40 mil från vår hemstad men bara en halvtimme från hussens föräldrar, så vi bestämde oss för att utgå därifrån. Vi reste dagen innan själva tävlingen och innan den långa resan var vi uppe med tuppen för att motionerna hundarna i morgonsvalkan. Det blev en två timmar lång cykeltur där vi varvade alla gångarter med lösspring i skogen (jag har köpt en MTB!) och även simträning, då vi cyklade till en sjö i närheten. Efter den turen var Vildhunden helt slut, men C bara lite lagom trött. Hon är verkligen i fantastisk kondition.
 
Efter att ha mellanlandat hos mina föräldrar för lunch körde vi vidare mot hussens föräldrar och väl där blev det båt ut till ön med lösspring, bad och bus. Det var två ordentligt trötta och nöjda hundar som somnade tätt intill oss i sängen på ön.
 
Tidigt på morgonen så åkte vi till tävlingsplatsen. Det var samma älgpark som hussen och Callfisen startade på förra året. Vi hade absolut inte några förväntningar på dagen, på grund av vår mediokra förberedelse, och jag såg nästan inte ens fram emot att starta. Lilla Svart var ganska het och uppjagad och det var väldigt varmt. Upplagt för katastrof. Vi gick och registrerade oss och tog sedan med oss ett par dummies för att slänga ett par träningskast. Callfisen gjorde det bra! Eftersom Vilhunden precis slutat löpa så fick hussen och Vilden ta bilen därifrån och jag var nu helt allena med min fina svarta hund.
 
Dags för rutorna då.
 
Ruta 1
Inför ruta 1 började C att jaga upp sig rejält. Hon pep och stresstuggade på pinnar när vi väntade vid rutan och jag var så nervös att jag darrade. Det smittade säkert av sig på hunden och jag försökte i panik att slappna av till rutan... ja, ni hör ju. Det funkade sådär. Domaren stod uppe på en höjd inne i ett älghägn. Skottet och kastet gick ner i en nerförsbacke. Lilla Svart var galet laddad, men stod kvar. Precis lagom till att jag drog in luft för att skicka henne så stack hon. "Fan!!!!!" tänkte jag och vände mig om och sade till domaren "...det är alltid första rutan på ett WT...". Då kom bevingade ord från hennes läppar: "det där bedömer inte jag som en knallning". Jag vet inte ens om jag svarade någonting, men vips så var Svart tillbaka med dummien (och ansiktet fullt av arga myror) och lämnade av snyggt och prydligt. "Det där var ju jättebra!", sade domaren och gav oss 20 poäng.
 
Ruta 3 
Efter att hon hade fått knalla ur sig på första rutan så kändes hon glad och avslappnad och så även jag. Jag hade slutat darra. Vi gick direkt till ruta 3, då den var närmast och här hade de sagt att det skulle vara lite vatten inblandat. Vi behövde inte vänta så himla länge vid denna ruta, och det var skönt, för det var precis lagom för att C skulle lägga sig i mossan och chilla och för att jag skulle få komma ner i varv och fokusera lite. 
 
Själva rutan bestod av en enkelmarkering på andra sidan ett (vad jag förmodar) rejält dike. Själva diket såg man inte från där man stod, men nedslagsplatsen var synlig. Skottet gick, dummien föll... och Svart väntade på mitt kommando. Jag skickade, hon stack som en pil genom diket, tog dummien och kom tillbaka i en väldig fart. Den enda missen här var att hon ställde sig i fotposition och lämnade av (med lite lång svängradie) istället för att komma rakt in. Annars var det bra. För det här arbetet fick hon 19 poäng.
 
 
Ruta 4
Den här rutan minns jag inte något av alls. Jag tror jag hade en liten blackout, haha... jag minns dock att hon gjorde samma avlämningssnurr. För det fick hon 19 poäng.
 
Ruta 2
Väl här var hon varm i kläderna och kändes lugn och fokuserad. Hon drack varje gång jag erbjöd henne vatten, var helt knäpptyst och lade sig ner och vilade i mossan medan vi väntade. Det kändes som att det verkligen var hon och jag nu. Ett team.
 
Den här rutan hade jag hört skulle vara svår. Det var en enkelmarkering som gick ner på ett fält, vid kanten av en vassrugg. Domaren sade "tänk nu på att där är vass, och den kommer dra massor. Så var beredd på att du måste hjälpa henne rätt". Jaha, ok. Skulle jag behöva dirigera henne nu alltså? Svart är inte jättebra på att ta dirigeringar i skarpt läge, för hon har en stor portion av "kan själv". Nåja. Bära eller brista. Skottet gick, dummien föll, Svart stack (på mitt kommando) och hämtade dummien hur lätt som helst. Samma lilla snurr vid inlevereringen. Domaren sade glatt "jaha nähä! Där behövde du ju inte hjälpa henne någonting. Jag gillar attityden på din hund!". 19 poäng.
 
Ruta 5
Jag visste såklart inte poängen inför denna ruta men jag visste att vi hade tagit poäng på alla rutor hittills. Jag viskade till Svart att "snälla, snälla, snälla, knalla inte nu!" men någonstans visste jag att hon inte skulle göra det. Faran var över.
 
Den här rutan hade fått ett rykte om sig att vara den svåraste. Många, många ekipage hade nollat den. Jag och Svart tänkte väl "yolo!" och gick glatt ut till domaren. Vi hade ju liksom redan slagit vårt rekord, så skulle det gå åt helvete nu hade jag ändå varit glad. Rutan bestod av ett klippt fält med några gräsöar. Dummien landade in i en gräsö. Jag skickade. Svart sprang lite tveksamt ut, med högt huvud och nosen i vädret. Domaren och jag sade samtidigt "hon såg den inte". Jag fattade att jag behövde dirigera henne. Mardröm! När jag blåste första signalen befann hon sig för långt bort. "Kom närmre", bad jag med pipan. Och... hon kom närmre!! "Stanna och titta på mig!", visslade jag. Det gjorde hon! "Gå till vänster!", visslade jag vidare och till vänster drog hon, men hon var för nära mig nu, och för långt från gräsön. "Stanna och titta på mig!" visslade jag när hon var mitt framför ön. Jag lyfte båda händerna för att få henne uppmärksam på att jag skulle skicka henne bakåt sedan och så blåste jag "UT!". Hon vände på en femöring och sprang rakt in i gräsön! Jag gav en närsöksignal och fem sekunder efter kom hon glatt emot mig med dummien i ett cigarrgrepp. Hon kunde fått jonglera med den om hon ville, så glad var jag. Jag dirigerade henne och det lyckades!! Vilket team vi var!
 
"Där hade du tur!", sade domaren och gav oss 12 poäng.
 
Vi kom igenom alla rutor innan lunch och när vi gick tillbaka från sista rutan var vi så glada, både hunden och jag. Hon fick kissa och dricka och sedan lade vi oss i skuggan och sov en stund. Tillsammans.
 
20 + 19 + 19 + 19 + 12 gav 89 poäng totalt. Vi hamnade på en fjärdeplats av fyrtionio startande. Vi hade samma poäng som den som kom trea och endast tre poäng upp till segern.
 
Så mycket blod, svett och tårar. Så mycket nervositet. Så många hopplösa träningar. Den här stunden vägde upp allt.
 
/Matten

Svart och jag på WT, kapitel 1.

Nu är det dags att uppdatera lite igen. Sommaren är här och snart(!) också semestern. Vi har hunnit med att starta på två WTn. Jag redogör för det första här, så tar vi det andra i nästa inlägg. Enligt årets mål så skulle jag våga starta med Lilla Svart. Förra året var det bara hussen som åkte på tävlingar, både för att jag tog hand om valp och för att jag har så sjukt dåliga tävlingsnerver. Men nu var det dags att ta tjuren vid hornen och köra hund på riktigt.

 

Vi åkte hemifrån tidigt på morgonen, jag tror hon var runt 4-4.30 och jag gick inte och lade mig förrän runt ett på natten, så sömnen blev varken lång eller bra. På vägen dit var jag galet nervös men så hittade jag ett mantra som hjälpte mig: "idag ska jag och C apportera lite". Den mening var så härligt avdramatiserande och när vi väl kom fram till tävlingsplatsen så var min nervositet som bortblåst. Jag fattade ingenting - var var ångesten?

Och jag och C... vi apporterade lite. Och det gick helt ok! Resultatmässigt var detta hennes sämsta tävling men egentligen var det bara en ruta där hon föll tillbaka i gamla synder och fibblade bort poängen genom att knalla, och bara det är en seger i sig. I övrigt jobbade hon bra men hade lite stolpe ut. På två rutor övermarkerade hon men fick ändå fina kommentarer av domarna där en sade "riktigt synd. Det är en mycket duktig markör!". En ruta fick hon 20 poäng (av 20) på och kommentaren "det där var bra. Riktigt bra!" av en välrenommerad domare. I övrigt minns jag inte så mycket av dagen, det var ju ett tag sedan nu, så någon genomgång av rutorna blir det dessvärre inte. Men poängen blev 20 - 0 - 0 - 0 - 6, där två av nollorna var för att jag fick kalla in henne igen och en nolla var på grund av en knallning. Sexan var en väldigt märklig bedömning som ingen riktigt förstod, men i och med att jag inte hade någon chans att komma högre i resultatlistan så spelade det ingen större roll. Känslan var i alla fall långt bättre än vad raden visade!

Jag stod sedan som skytt på en ruta vilket var väldigt roligt. Jag sköt både för hundarna i nybörjarklass och hundarna i öppen- och elitklass så jag fick chansen att se hur massvis av hundar jobbade och tog sig an problemen, och därtill höra domarens kommentarer, råd och tankar. Oerhört lärorikt och faktiskt bra för tävlingsnerverna att se andra ekipage på nära håll på det viset.

Detta var i juni. I nästa inlägg får ni en redogörelse för årets andra WT...

 /Matten

Lilla Fröken Svarts b-provsdebut

Jag dör feber- och halsontsdöden här hemma, men jag ska i alla fall försöka få ihop ett litet inlägg om Callabalikens allra första b-provsstart. Ni får hålla till godo med några halvdåliga mobilbilder för det blev inte några bilder med vanliga kameran.
 
Så. Egentligen fanns det ju inte på planeringen att starta på b-prov i år. Enligt de mål som vi satte upp vid nyår så skulle vi förhoppningsvis komma iväg på ett WT, för det var det hon var redo för i början av året. B-prov kräver ju mycket mer, och det fanns inte på kartan att hon skulle fixa det redan i år. Men tji fick vi! Callfisen har mognat och jobbar som en dröm, och till sist blev vi pushade av träningskompisarna att anmäla.
 
Sagt och gjort.
 
Jaktprovet gick på samma ställe som det inofficiella jaktprovet vi startade på för ett litet tag sedan och ni kan tro att C visste vad som skulle hända från första sekund vi satte tassarna på markerna där. Om hon varit lugn och sansad sist så var hon raka motsatsen nu och det kändes halvbra att ha en så laddad hund i närheten av skott och fåglar, för det om något kan ju få henne att gå i spinn.
 
C i dimman på jaktprovsmarkerna
 
Nåväl. C hade startnummer 6 för dagen, och eftersom varje start tar ungefär 20 minuter så hade vi gott om tid innan start. Kanske skulle hon hinna lugna ner sig lite. Vi gick en sväng, lät henne hämta en kråka som vi hade tagit med (vilket hon gjorde jättefint!) och stoppade in henne en stund i bilen innan start. När det började närma sig start gick vi ännu en promenad med båda hundarna för att C skulle bli lite varm i musklerna och sedan spatserade vi bort till hundstoppet, där man väntar med hundarna innan start. Där började Callfisen att pipa.
 
När skytten kom och hämtade oss så var C så i gasen att jag nästan inte vågade titta på henne. Hon ljudade och krullade ihop sig och hälsade på domaren genom att hoppa mot honom (!), vilket hon inte gjort alls på sina WT-starter. Men så fort kopplet åkte av så blev hon knäpptyst.
 
C, hussen och skytten
 
Första delen av provet innebar tre markeringar. Den första gick på vatten, nästa på land och den tredje på vatten igen. Hon höll sig i fotposition när skotten gick, men man riktigt såg hur hennes muskler var spända till bristningsgränsen, beredda att explodera så fort hon fick sitt "skick-ord". Alla markeringar hämtade hon in helt fläckfritt, och jag kunde andas ut lite.
 
Sedan var det dags för söket. Att söka är lilla Svarts specialitet och både jag och hussen hade sett fram emot att se henne där. Hon for runt, superfokuserad, som ett litet svart streck i fältet och hämtade in fem av de sex vilten med otrolig effektivitet. Mitt hjärta svällde av stolthet. Det sjätte viltet skulle ligga lite klurigt till och C sökte och sökte... och sökte... och sökte... till slut började domaren vandra ut i fältet medan hon envist, och med samma fart, sökte igenom det stora fältet. När domaren kom tillbaka så sade han att det hade blivit något fel, och att det saknades ett vilt där. Han sade att C hade varit rätt flera gånger och markerat att det borde ligga ett vilt där (känt vittringen) men utan att det fanns någonting där. Lilla duktiga Svart! Det är inte många hundar som fixar vad hon gjorde där på söket. 
 
Men... det satte nog sina spår också, för nu var hon ordentligt frustrerad över att hon inte fått in det sista viltet. På nästa markering så var hon lite orolig i munnen, och tog en liten lov runt innan avlämning. Absolut inga konstigheter med tanke på omständigheterna, och ingenting domaren fäste någon vikt vid, men det var ett tecken på att hon var ordentligt slut i huvudet och dessutom frustrerad efter söket.
 
Så var apporteringsdelen slut och domaren skulle ge sitt omdöme. Nu minns jag inte i detalj vad han sade, men det var genomgående superlativ med formuleringar som "ett trevligt ekipage att döma", "en hund som förs med mycket små medel och som klarar sig i princip helt utan styrning av sin förare" och avslutade med "grattis till ett utmärkt pris! Om hon är tyst, då".
 
För, för er som inte vet, så innebär b-prov också en passivitetsdel där du ska sitta still och titta på nästa hund som kör. Detta prov hade ganska hög svårighetsgrad på passiviteten, då första markeringen var på vatten (triggande!) och man dessutom satt väldigt nära den apporterande hunden. Hunden som gick efter C fick övertygas lite för att gå i vattnet och för C, som höll på att spricka av frustration, så blev det för mycket. Hon pratade ihållande, och ville gå i och göra det bättre själv... ett big no-no för en apportör.
 
Så. Hennes förstapris sänktes till ett andrapris på grund av retligt gnäll, men vi kunde nästan inte vara besvikna efter dagen ändå. Hon jobbade som en dröm och visade arbetsegenskaper som få andra hade där. Och jag är speciellt stolt över kommentaren om att hon inte behöver någon styrning från sin förare, för det har varit en grundpelare i min apporteringsträning med henne. Påverka inte, låt henne lösa problemen själv. 
 
Protokollet. Observera alla femmor där i kanten. :)
 
Jäklar, vilken hund vi har. Gnället kommer att ge med sig, för henne handlar hennes stress och energi väldigt mycket om var hon är i löpcykeln, och hon har mycket närmre till pip när hon är skendräktig, vilket hon var nu. Med tanke på att hon sover sig igenom WT-dagar annars, så tror jag att hon behöver fylla på erfarenhetskontot och titta på när andra jobbar, och så fort hon inser att det finns ett "av-och-på"-läge även på jaktproven så kommer hon slappna av helt. Hon är såpass smart, vår lilla fina.
 
Summa summarum: vi är toknöjda och galet stolta. Nu är Callabaliken, som ingen trodde på när hon kaosade som mest, jaktprovsmeriterad. Ettan låter vänta på sig lite till, men den är inte utom räckhåll.
 
Dagen efter provet var C såhär pigg
 
 
/Matten
Upp