Det är roligt när det är svårt.

 
 
Matten har haft fullt upp i två veckor. Ordförandeskapet i en sportförening har krävt fokus på två av årets större arrangemang vilket har gjort att saker och ting prioriterats bort, däribland hundträning och bloggeri. Efter att ha genomfört det sista arrangemanget under gårdagen har vi sovit, sovit och sovit, och vaknade upp med ny energi till en söndag helt utan måsten. Härligt!
 
Till skogen plockade vi med oss tre dummys och körde tre övningar. Först lade jag en dubbelmarkering där hon efter att ha fått hämta in en dummy fick hämta en ny markering som hussen slängde ut. Sedan gick vi fot för att hämta den sista dummyn tillsammans. Tränarns ord ekar "de ska egentligen aldrig hämta den sista dummyn". Dock så hade jag ju passande nog slängt ut en grön/brun dummy som var helt omöjlig för mig att hitta så jag skickade hunden på den till sist i alla fall och hade den i handen på mindre än tre sekunder. C hade stenkoll, såklart.
 
Sedan lät jag henne ta ett par dirigeringar. Den vanliga: lägga en dummy på var sida stigen, skicka, blåsa stoppsignal och skicka ut åt ett håll. Den första dummyn tog hon ett dåligt grepp om och tog något omgrepp innan hon kom in med den. Den andra hämtade hon in fint. Jag gjorde om det åt andra hållet för att hon skulle få lyckas och lät henne endast hämta den första. Det gick fint! 
 
Vi nöjde oss där och gick en liten runda där hon fick flumma runt som hon ville. På vägen tillbaka stannade vi igen och körde en till övning. Jag lade en dubbelmarkering och precis som i första övningen fick hon en ny markering av hussen efter jag hade skickat henne på den första. Men istället för att skicka henne på husse-markeringen så fick hon hämta den andra dummyn av den ursprungliga dubbelmarkeringen. Och till sist fick hon hämta husse-markeringen. Hänger ni med? Det här sätter lite krav på hennes minne. Till en början har hon bara två dummys att hålla i minnet men när hon har hämtat in en så får hon en till att minnas samtidigt som hon ska hålla kvar den andra. Lurigt! Men såklart så löste hon uppgiften med bravur. Det är så roligt, för när hon gör något som är lite svårare än normalt så blir hon sååå stolt och hon kom tillbaka till mig med stora härligt studsiga galoppsprång.
 
Nu är helgen redan slut och det är dags för arbetsvecka igen. Det går fort när man har roligt!
 
/Matten

Lördagsapportering.

Äntligen helg!
 
Veckan som gått har passerat i full fart och matten har mest spenderat sin tid inne på jobbet - görandes ungefär allt som inte har med hundar att göra. Hussen och Callabaliken brukar åka iväg till skogen på morgonen/förmiddagen och det är såklart otroligt tråkigt att inte få hänga med på deras bravader. Men på helgen får jag minsann vara med och större delen av lördagen har spenderats i skogen (efter en sovmorgon och en timmes "var är strumpan"-lek i sängen med C. Älskar helgmorgnar.). 
 
 
I skogen var hon faktiskt ganska störig. Lite småolydig och tråkig att gå med och vi hade våra duster till en början. Det var lite olydnad och lite busighet och det i kombination med hennes explosivitet är ju drömmen för den som vill ha en riktigt jobbig skogstur. Nåja, efter ett tag lugnade hon sig faktiskt och efter ett par timmar körde vi lite dummy. Jag tänkte först att det vore dumt att testa dummy med tanke på hennes humör, men samtidigt så tror jag att det var delvis lite understimulans som gjorde henne jobbig, och jag tänkte att hon nog blir tröttare och nöjdare och en allmänt trevligare hund om hon får jobba lite. Så, vi körde ändå.
 
 
Övningarna var lite yolo. Vanligtvis brukar jag planera dem, åtminstone i mitt egen huvud, men inte idag. Vi gjorde det som kändes bra, helt enkelt. Först lade jag en dummy till höger om stigen och en dummy till vänster, kallade in henne, blåste stoppsignal och gav dirigering. Hon tog dirigeringen och hämtade in den klockrent. Som tack fick hon även susa iväg och hämta den andra. Inga som helst konstigheter. Sedan tog jag henne fot och kastade ut dummys medan jag gick. Båda kasten gick fint och hon höll sig kvar vid min sida utan minsta antydan till att sticka. Som tack fick hon hämta de båda - och inte heller det var några som helst problem. Rakt in, inget flum, inget tugg. Sedan tog jag henne fot och gick ut i skogen, bort ifrån stigen. Där satte jag henne och lade en dubbelmarkering. Den första dummyn var svår att hitta och hon gjorde kanske ett lite onödigt stort sök, men när hon var på väg in på marken runt dummy nummer två så kunde jag avbryta, kalla in och skicka igen. Hon hittade den, kom in med den jättefint, och jag kunde skicka henne på den sista. Här gav jag stoppsignal, och sedemera även närsökssignal, vilken hon tog som om hon aldrig gjort annat. Jag brukar inte vilja blåsa så mycket signaler när hon jobbar, men jag ville testa om hon tar dem, och det gör hon ju faktiskt. Undrar var hon lärt sig det...
 
 
Summa summarum skötte sig fisen riktigt dåligt på promenaden och fantastiskt bra i arbetet. Det sista väger såklart över för mig så jag är glad och stolt över min lilla svarta fara idag.
 
Nu ska vi ta lördagkväll och gosa ihop oss i soffan, hela lilla familjen. Godnatt!
 
/Matten 
 

Ibland blir det rätt.

Tisdag! Tisdagsträning! Faktiskt den näst sista tisdagsträningen för året - sorgligt men sant. Sedan blir det uppehåll över vintern och vi får traggla på på egen hand. Det är väl okej, antar jag, för fisan ska in i löp snart. Fantastiskt att ha en hund som löper över jul - speciellt som två tredjedelar av familjens hundar råkar vara okastrerade hanhundar... antingen sitter vi ensamma över jul eller så blir det en annan jul i romantikens tecken...
 
Nu kom jag helt ifrån ämnet. Tisdag! Tisdagsträning! Idag var vi inte ensamma. Faktum är att vi var hela fyra ekipage på plats, exklusive Tränarn och en av Tränarns tikar. Vi började med finslip på grundläggande lydnad: fotgående och inkallning. Efter förra veckans kaosträning tog jag det säkra före det osäkra och lade svårighetsgraden på nivå valp. Således gjorde jag de första inkallningarna i koppel - vilket innebar att jag stod en och en halv meter framför henne, hållande i kopplet, medan de andra stövlade iväg över hela ridhuset och gjorde inkallningar en efter en. När de andra tre hundarna fick tokspunk, slet sig och rusade runt i ridhuset jagandes varandra var jag väldigt tacksam över mitt val att ta det lugnt med henne för hon satt duktigt kvar medan de andra rusade och slapp hetsa upp sig. Tack vare hennes lugn kunde jag några övningar senare kalla in henne framför alla andra hundar som satt på rad. Från radens ena sida kunde jag kalla in henne till den andra, och det skötte hon finemang. En gång blev hon jagad av en av hanhundarna som knallade och då sprang hon upp till husse och tog skydd. Hon gillar inte att bli uppläxad av de andra... hon var väldigt ynklig när hon kom tillbaka till mig sedan och skötte sig därefter med bravur.
 
Efter den inledande lydnaden gick vi över till en apporteringsövning. Med förra veckans träning i färskt minne var vi noga med att arrangera övningen så hon skulle få lyckas. En dummy lades ut längs med ena långsidan av ridhuset och Tränarn gick till den andra långsidan för att agera störning. Sedan fick hon hämta in dummyn och lyckades hon skulle hon få hämta en till. Och klart hon lyckades. Min lilla Callabalik var i princip klockren. Som tack för bra arbete fick hon bära dummyn tillbaka till de andra och det är nog den största belöning man kan ge den hunden. Nästa gång det var vår tur lade Tränarn ut tre dummys - fast en i sänder. När hon hämtade in en på ena långsidan fick hon hämta ut en på bortre kortsidan och när hon kommit in med den fick hon hämta den sista vid den andra långsidan. Inga som helst problem.
 
Det var skönt att få lyckas på en träning, speciellt nu innan ett längre uppehåll. Det ger liksom lite inspiration och motivation till fortsatt träning på egen hand. Tränarn påpekade att hon är häftig när hon når fram till apporten och att vi borde försöka fånga hennes teknik på bild. Roligt nog har vi haft precis samma tanke - kanske dyker det upp en sådan bild här på bloggen i framtiden.
 
 
 
Nu har hussen somnat sittande i soffan och Callabaliken har krullat ihop sig i min famn och snarkar gott. Kanske är det dags att ta kväll nu. Kommer sova gott med bilden av en klockren C i full fart på väg mot apporten på näthinnan. 
 
/Matten
Upp