Hon glimtar till...

Idag var C åter en rallydrottning. Vi har under veckan lagt ner allt vad träning än, utöver lite vattenapportering i helgen såklart, och tagit det rätt chill. Vissa knasbeteenden rår man inte på och det är bättre att låta det lugna sig innan man tar tjuren vid hornen och fortsätter framåt. Och kanske var det just den här taktiken som gav mig den fantastiskt lugna och fokuserade hund som jag faktiskt hade i andra änden av snöret på rallylydnaden ikväll. Det var ingen stress, ingen oreda, knappt något pip och i alla moment gjorde hon sitt allra bästa. Istället var det matten som inte hade koll på fötterna, men det är ett senare problem...
 
Nej, idag var det roligt och nu är jag full av inspiration och motivation till nästa vecka. Duktig hund!
 
 
/Matten

Vilokväll.

Idag blev det ingen tisdagsträning utan en vilodag hemma i soffan. Hussen var tvungen att jobba sent och själv är jag så trött att jag allvarligt övervägde att lägga mig klockan 20. Vilodagar behövs ibland, dels för mig men framför allt för hunden. Återhämtning och att lära sig att det inte alltid händer något. Viktigt.
 
Här vilar hon inte.
 
/Matten - snart på fötter igen

Lite träning, lite olydnad och lite duktig hund såklart.

Oj oj oj. Nu har det gått en vecka utan att Callabaliken har fått visa upp sin söta nos på den här bloggen. Här i familjen har vi nu alla timmar på veckan schemalagda (det är knappt ens en överdrift) och den lilla tid som blir över ägnas åt hundträning, eller åtminstone hundaktivering.
 
I veckan har vi som vanligt varit i väg på tisdagsträning och rallylydnad. Och tja... vad ska man säga? Det går inte att lägga träningen på någon högre nivå för tillfället. C är knäpp i huvudet på grund av hormonkaos och det enda vi kan göra är att backa i träningen och vänta på att hon ska sansa sig. Symptomen har varit många, diffusa och kommit smygande. Hon har blivit mindre sugen på mat, hellre gömt tuggben än tugga på dem (hallå, det är en labbe vi har!), blivit selektivt döv, mer lättstressad, har nämre till pip och svårare att slappna av. Hennes juver har hängt lite, och så har vi ju magen såklart. Hon har tappat enormt mycket päls runt juvret och ser ut som en bebis igen på magen:
 
Nakenfis
 
Nåja. På grund av ovanstående hormonkaos lade vi apporteringsträningen på bebisnivå igen, vilket i vårt fall innebar att hämta en dummy hos Tränarn och ge tillbaka till mig. Nu är ju Tränarn världens bästa person enligt C så hon har ju inte så mycket intresse av att lämna av dummyn till mig, men hon kutade inte runt och spred kaos omkring sig i alla fall. Man får glädja sig åt det lilla. Det var den sista utomhusträningen för säsongen så från och med nästa vecka (eller ja, i övermorgon) är vi inomhus. Skönt med höst ändå.
 
Sedan var det rallyn i onsdags. Där skötte hon sig mycket bättre och kunde hålla fokus och lugn. Det var väl det bra jag kan säga om den träningen. Jag var irriterad på grund av icke-hundrelaterade grejer och C tyckte (med all rätt) att matten var dötråkig att samarbeta med när hon var på det humöret. Missförstå mig rätt, C gjorde sitt bästa och satte alla moment och gjorde det hon skulle, men... det var inte kul, antar jag? Jag vet inte - åkte hem från träningen med en lätt olustkänsla i magen. Det kan också vara det där med att göra "allvar" av någonting jag och C tidigare sett som lek som stör mig. Äsch, vi ger det ännu en chans nu i veckan.
 
Igår och idag har vi varit i skogen hela lilla familjen och herregud vilket fantastiskt höstväder vi har. Hösten är min absoluta favoritårstid och allt är så vackert, krispigt och fräscht. C har varit både fantastiskt fin och otrolig jobbig i skogen. Att få oväntade möten med hästar, hundar, cyklister och löpare är inga problem, hon kommer som ett skott. Otroligt skönt. Men hon fick några knäppar då hon sprang runt och knappt var kontaktbar, allra helst med pinnar i munnen. Pinnar är och har alltid varit förbjudet för henne att ha i munnen och just därför är de himla spännande och laddade för henne. Normalt sett släpper hon så fort jag ber henne men nu, men inte nu. Frustrerande! Kanske lärde hon sig en läxa idag då hon sprang i full fart och siktade mitt emellan mig och husse med en lång pinne i munnen. Pinnens ändar tog i knävecken på oss båda och det blev tvärstopp och C fick riktigt ont. Ni vet så där ont så de backar undan med låg svans, blinkar förvirrat och slickar sig om nosen. Aj, aj, mitt mattehjärta värkte. Hon verkat klara sig bra, men kanske struntar hon i att rusa runt med pinnar i fortsättningen.
 
Höstskogen är den vackraste skogen.
 
Idag gick vi till sjön för att hinna med höstens första och förmodligen sista vattenapportering. På land vågade hon inte ta dummyn eftersom den var hård och knottrig och kändes konstig i munnen och samtidigt tror jag hon har ett dåligt minne förknippat med den. Men så fort det kom att handla om vatten så glömde hon allt annat och hade bara uppgiften i huvudet. Hon tog fyra riktigt, riktigt fina vattenmarkeringar och hon simmade längre än hon någonsin behövt simma förut. De två första släppte hon på fötterna på mig för att skaka sig och jag tror att det beror på att jag sprang för långt upp på stranden. På de sista två backade jag bara undan lite när hon kom och hon gjorde toppenfina avlämningar och skakade sig på kommando. Håll till godo med några fartfyllda bilder från sjöjungfruns vattenjobb.
 
... och visst kan hon simma utan plask också.. :)
 
 
Nu är det dags att krypa ner i en nybäddad säng med de två bästa. Tänk så bra vi har det egentligen, trots hormonkaos och lite osämja då och då.
 
/Matten
Upp