Lilla Fröken Svarts b-provsdebut

Jag dör feber- och halsontsdöden här hemma, men jag ska i alla fall försöka få ihop ett litet inlägg om Callabalikens allra första b-provsstart. Ni får hålla till godo med några halvdåliga mobilbilder för det blev inte några bilder med vanliga kameran.
 
Så. Egentligen fanns det ju inte på planeringen att starta på b-prov i år. Enligt de mål som vi satte upp vid nyår så skulle vi förhoppningsvis komma iväg på ett WT, för det var det hon var redo för i början av året. B-prov kräver ju mycket mer, och det fanns inte på kartan att hon skulle fixa det redan i år. Men tji fick vi! Callfisen har mognat och jobbar som en dröm, och till sist blev vi pushade av träningskompisarna att anmäla.
 
Sagt och gjort.
 
Jaktprovet gick på samma ställe som det inofficiella jaktprovet vi startade på för ett litet tag sedan och ni kan tro att C visste vad som skulle hända från första sekund vi satte tassarna på markerna där. Om hon varit lugn och sansad sist så var hon raka motsatsen nu och det kändes halvbra att ha en så laddad hund i närheten av skott och fåglar, för det om något kan ju få henne att gå i spinn.
 
C i dimman på jaktprovsmarkerna
 
Nåväl. C hade startnummer 6 för dagen, och eftersom varje start tar ungefär 20 minuter så hade vi gott om tid innan start. Kanske skulle hon hinna lugna ner sig lite. Vi gick en sväng, lät henne hämta en kråka som vi hade tagit med (vilket hon gjorde jättefint!) och stoppade in henne en stund i bilen innan start. När det började närma sig start gick vi ännu en promenad med båda hundarna för att C skulle bli lite varm i musklerna och sedan spatserade vi bort till hundstoppet, där man väntar med hundarna innan start. Där började Callfisen att pipa.
 
När skytten kom och hämtade oss så var C så i gasen att jag nästan inte vågade titta på henne. Hon ljudade och krullade ihop sig och hälsade på domaren genom att hoppa mot honom (!), vilket hon inte gjort alls på sina WT-starter. Men så fort kopplet åkte av så blev hon knäpptyst.
 
C, hussen och skytten
 
Första delen av provet innebar tre markeringar. Den första gick på vatten, nästa på land och den tredje på vatten igen. Hon höll sig i fotposition när skotten gick, men man riktigt såg hur hennes muskler var spända till bristningsgränsen, beredda att explodera så fort hon fick sitt "skick-ord". Alla markeringar hämtade hon in helt fläckfritt, och jag kunde andas ut lite.
 
Sedan var det dags för söket. Att söka är lilla Svarts specialitet och både jag och hussen hade sett fram emot att se henne där. Hon for runt, superfokuserad, som ett litet svart streck i fältet och hämtade in fem av de sex vilten med otrolig effektivitet. Mitt hjärta svällde av stolthet. Det sjätte viltet skulle ligga lite klurigt till och C sökte och sökte... och sökte... och sökte... till slut började domaren vandra ut i fältet medan hon envist, och med samma fart, sökte igenom det stora fältet. När domaren kom tillbaka så sade han att det hade blivit något fel, och att det saknades ett vilt där. Han sade att C hade varit rätt flera gånger och markerat att det borde ligga ett vilt där (känt vittringen) men utan att det fanns någonting där. Lilla duktiga Svart! Det är inte många hundar som fixar vad hon gjorde där på söket. 
 
Men... det satte nog sina spår också, för nu var hon ordentligt frustrerad över att hon inte fått in det sista viltet. På nästa markering så var hon lite orolig i munnen, och tog en liten lov runt innan avlämning. Absolut inga konstigheter med tanke på omständigheterna, och ingenting domaren fäste någon vikt vid, men det var ett tecken på att hon var ordentligt slut i huvudet och dessutom frustrerad efter söket.
 
Så var apporteringsdelen slut och domaren skulle ge sitt omdöme. Nu minns jag inte i detalj vad han sade, men det var genomgående superlativ med formuleringar som "ett trevligt ekipage att döma", "en hund som förs med mycket små medel och som klarar sig i princip helt utan styrning av sin förare" och avslutade med "grattis till ett utmärkt pris! Om hon är tyst, då".
 
För, för er som inte vet, så innebär b-prov också en passivitetsdel där du ska sitta still och titta på nästa hund som kör. Detta prov hade ganska hög svårighetsgrad på passiviteten, då första markeringen var på vatten (triggande!) och man dessutom satt väldigt nära den apporterande hunden. Hunden som gick efter C fick övertygas lite för att gå i vattnet och för C, som höll på att spricka av frustration, så blev det för mycket. Hon pratade ihållande, och ville gå i och göra det bättre själv... ett big no-no för en apportör.
 
Så. Hennes förstapris sänktes till ett andrapris på grund av retligt gnäll, men vi kunde nästan inte vara besvikna efter dagen ändå. Hon jobbade som en dröm och visade arbetsegenskaper som få andra hade där. Och jag är speciellt stolt över kommentaren om att hon inte behöver någon styrning från sin förare, för det har varit en grundpelare i min apporteringsträning med henne. Påverka inte, låt henne lösa problemen själv. 
 
Protokollet. Observera alla femmor där i kanten. :)
 
Jäklar, vilken hund vi har. Gnället kommer att ge med sig, för henne handlar hennes stress och energi väldigt mycket om var hon är i löpcykeln, och hon har mycket närmre till pip när hon är skendräktig, vilket hon var nu. Med tanke på att hon sover sig igenom WT-dagar annars, så tror jag att hon behöver fylla på erfarenhetskontot och titta på när andra jobbar, och så fort hon inser att det finns ett "av-och-på"-läge även på jaktproven så kommer hon slappna av helt. Hon är såpass smart, vår lilla fina.
 
Summa summarum: vi är toknöjda och galet stolta. Nu är Callabaliken, som ingen trodde på när hon kaosade som mest, jaktprovsmeriterad. Ettan låter vänta på sig lite till, men den är inte utom räckhåll.
 
Dagen efter provet var C såhär pigg
 
 
/Matten

C vs. kråkan, 1-1

Igår var det dags för b-provsdebut (om än inofficiell sådan). Det var det lokala mästerskapet för retrievrar och tävlingen genomfördes enligt b-provsregler, vilket innebär en ultimat introduktion till b-provskonceptet för Callfisen.
 
Provet gick i våra hemtrakter, så för en gångs skull slapp vi resa 40 mil för att starta - mycket lyxigt! Rutan bestod av fotgående lös till en enkelmarkering vid kanten på ett fält, fotgående mot sjön där det gick två enkelmarkeringar på vatten, fotgående (med skott under gåendet) till söket, och till sist ytterligare en enkelmarkering på nästan samma plats som den första enkelmarkeringen. "Plättlätt!", sade domaren.
 
Det var hussen som förde Callfisen och de var såå fina när de gick bort mot rutan tillsammans, Callabaliken gick tryggt vid hans sida och såg sådär oförskämt nöjd och lugn ut som hon gjort på sistone när vi tränat. Kopplet av, fotgående mot markeringen, skottet gick och C var sjukt fokuserad på kråkan som föll. På kommando sprang hon spikrakt ut, så där fort som bara hon kan springa, rakt på markeringen och... tog inte kråkan. Hon försökte länge och väl plocka upp kråkan, lite sådär i framtänderna, för att slippa ha hela kråkan i munnen. Hussen fick kalla tillbaka hunden och göra ett nytt skick, men inte heller denna gång fick hon med sig kråkan hem.
 
På grund av denna fadäs fick de inte göra klart provet, men domaren var ändå snäll och lät henne hämta de två vattenmarkeringarna (änder) som hon gjorde med beröm godkänt. Hon var SÅ otroligt lugn, fokuserad och gjorde allt rätt utöver kråkan, så det var med lätt irritation vi åkte hem från provet... hon hade ju inte fått visa vad hon går för, och idag var hon verkligen i toppform!
 
Vi åkte hem och slickade våra sår. Callfisen hade fått en positiv provupplevelse tack vare att hon fick avsluta med vattenmarkeringarnam så hon var otroligt nöjd och glad. Jag klurade mycket på varför hon inte tog kråkan (hon har aldrig någonsin ratat något vilt!) och mindes då att hon stack sig på kråkans vassa klor sist vi tränade vilt. Kanske var det därför, eller så var kråkan på provet bara ovanligt äcklig... vem vet?
 
Men historien slutar inte här.
 
Jag rapporterade om läget till Uppfödaren tillika Tränarn, som jobbade som domare på samma prov (fast en annan ruta) och när hon hade dömt klart mötte vi upp henne och fick ett par kråkor ifrån provet. Otroligt snällt! Vi stod och pratade en stund och då berättade hon att hussen och Callfisen hade fått priset "Domarens val" vid prisutdelningen! Hussen och jag stod där som fågelholkar... och tänk att vi åkte tidigare från provet och missade prisutdelningen! Jag kan ju säga att det kommer inte hända igen.
 
Glada i hågen åkte vi till våra träningsmarker för att låta Callfisen testa på kråka igen. Jag slängde en markering, hon sprang spikrakt ut och... tog den inte. Efter många om och men tog hussen och sonika öppnade munnen på hunden, stoppade in kråkan och... sedär! Callfisen sprang runt och var såååå nöjd och glad över att ha kråkan i munnen. Till slut, efter att ha pulat in den i munnen några gånger till, vågade hon ta upp den själv vid en markering och hennes lycka visste inga gränser. Hon hade besegrat den läskiga kråkan och hon var såå nöjd med sig själv. Bildbevis nedan.
 
 
C poserar med den päckliga kråkan
 
Båda kråkorna var fräscha och gav samma problem, så det får mig att tro att det var en minnesbild från sist om att kråkor == smärta som satte käppar i hjulet. Nu ska vi träna massa vilt och sedan kanske, kanske, kanske vi vågar anmäla till ett b-prov innan vintern. Det fanns inte på kartan när jag skrev om våra mål för året men Callfisen har verkligen blommat ut under året och nu börjar det kännas som att hon är redo.
 
Vi somnade stolta och glada igår natt.
 
/Matten

Lugnet före stormen

En märkbart tagen Callfis efter dagens spår. Det var varmt och kvalmigt och hon körde 300%, som alltid
 
Idag var det dags för spårprov och det var en lugn och samlad Callabalik som kom till spårprovsplatsen en dryg timme från hemmet. Det var lugnen före stormen. I spåret blev hon alldeles för övertänd och sladdade ur spårkärnan vid alla vinklar. Tempot var för högt och hon blev slarvig. Det blev ett andrapris för hussen och Callfisen idag, med all rätt. Domaren blev, som alla som träffar henne, otroligt förtjust i hunden och pratade mycket om hennes arbetslust och att hon gärna hade tagit hem henne ("även fast jag inte är så förtjust i labradorer") och hon fick till och med ett litet hjärta i protokollet.
 
"En härlig arbetsvillig tik som idag har ett något för högt tempo som orsakar för långa tapter i samtliga vinklar men som löser det själv. Tiden i tapterna blir avgörande för dagens pris. Ni har en härlig och arbetsvillig liten dam så vårda henne ömt."
 
När vi kom hem slocknade hela flocken i sängen men när vi återfann medvetandet så skickade vi genast in en ny blankett om spårprov. Skam den som ger sig och jag har ju världens bästa lilla hund så det är bara att gå på't igen!
 
/Matten
Upp