Ilska och frustration i hundträning

 
 
Med viss förundran följer jag en något infekterad tråd på en forumsajt som handlar om hur man ska hantera plötslig irritation/frustration/ilska gentemot sin hund. Flera erkänner att de låter det gå ut över hunden, någon protesterar och menar på att ingen god hundägare agerar ut sin ilska på sin hund, och ytterligare en liten klick menar på att den som inte någon gång känner ilska eller irritation över sin hunds beteende antingen är felfuntad eller ljuger.
 
Ända sedan jag läste trådstarten första gången har jag försökt tänka tillbaka på någon gång där jag varit riktigt arg på C. Jag får upp bilder i huvudet på när hon ligger med alla tassarna i luften och riktigt gnuggar in kadaverslem i pälsen, när hon ignorerar en inkallning för att det i hennes prioriteringslista är tusen gånger viktigare att lukta på en alldeles särskild blåbärsbuske, eller det allra värsta: när hon kommer med munnen full av första klassens bajskorvar med tillhörande toalettpapper. Men, nej. Jag kan inte dra mig till minnes att jag blivit särskilt arg på hundarna vid sådana tillfällen. Om något så blir jag kanske lite småirriterad på mig själv, att jag borde förebyggt situationen bättre, men att skylla på hunden känns för mig obekant.
 
I samma tråd skrivs liknande saker, och mellan raderna tycker jag att det verkar som att det är just den där egna besvikelsen som man låter gå ut över hunden. Besvikelsen över att det inte blev som tänkt, att hunden inte går fint i koppel, eller att ett oväntat störningsmoment kom ivägen som förstörde det där tricket som hunden precis höll på att lära sig. Men varför väcker detta så starka känslor? Varför skapar det så mycket frustration hos så många? En gissning från min sida, som egentligen är helt ogrundad, är att det har att göra med prestige. I hundvärlden ska du vara duktig jämt, din hund ska lyda till 100% och klara av alla situationer helt problemfritt (helst direkt). Den här prestationshetsen verkar dessutom ligga väldigt nära det allra mest personliga för väldigt många hundägare, vilket blåser upp misslyckanden till enorma proportioner.
 
Jag tror att det finns framför allt en viktig sak som man bör göra i all hundträning, som kan minska hundägarens frustration markant: ge hunden alla förutsättningar för att göra rätt. Det kanske innebär att inte öva in ett nytt trick i en miljö med många störningar, eller att bryta ner träningen i små, små steg och sänka kraven när hunden eller du har en dålig dag. Tränarn brukar säga det bra, tycker jag. Om hunden gör fel så gör den inte det för att den vill göra fel, utan den gör det för att ni tränat för lite
 
Att ha hund är inte alltid en dans på rosor. Ibland får man skölja ur grävling i närmast flytande form ur pälsen, eller gräva fram bajs ur munnen på hunden. C lyder definitivt inte alltid som hon ska, och hon har ständigt ett par, tre stycken rävar bakom örona att plocka fram vid behov. Men det är inte hennes fel, utan det är vår träning som vid något tillfälle brustit. Någon gång har vi belönat ett felaktigt beteende eller varit inkonsekventa. Det är bara att stanna upp, reflektera över vad som blivit fel och fundera på om det finns någonting man kan göra för att det inte ska bli någon nästa gång.
 
Så... det var dagens reflektion. Jag har inte gett mig in i tråden på hundforumet eftersom personer som inte känner ilska eller frustration för sina hundar är felskapta eller ljuger för att försköna bilden av en själv och ens hundägande, vilket då skulle innefatta personer som jag.
 
Live and let live!

/Matten
 

Träning och prestation(sångest)

Februari! Äntligen den månad då V flyttar hem. 27 dagar kvar...
 
Jag skulle vilja prata om träningshets och prestationsångest. Häromveckan var jag på kurs tillsammans med en hel drös människor med samma yrke som jag. Under en av fikapauserna gled vi in på ämnet hundar, och en av personerna uttryckte någonting i stil med "åh, jag skulle verkligen, verkligen vilja ha en hund, men jag har nog inte tid att ge den tillräckligt med aktivitet". Vi pratade vidare om detta och det visade sig att den här personen genom diverse sociala medier hade fått uppfattningen att ha hund motsvarade åtminstone ett heltidsjobb, och där varken semestrar eller vilodagar fanns på kartan.
 
Samma bild kan jag få när jag bläddrar runt på forum eller i facebookgrupper, och jag förundras över den prestationshets som råder inom hundvärlden. Det ska vara trettiofem promenader á tre timmar per dag, minst, och nåde den som inte får in åtminstone en timme mental aktivering (vad innebär det ens?) och ett fyspass under dagen. Högst överdrivet, såklart, men ni förstår grejen. För att inte tala om alla dessa titlar som ska skrivas ut varje gång hundens namn nämns för att påvisa hundens (och kanske framför allt hundförarens) excellens.
 
Baksidan är prestationsångesten. Lite nu och då snubblar jag över forumtrådar där stressade hundägare uttrycker sorg och stress över att hunden inte får det den behöver, eller om felbeteenden som förklaras med understimulans. I vissa fall är det säkert så, men helt ärligt tror jag att vi i många fall överdriver både hundens behov och kraven på oss själva.
 
Missförstå mig rätt. Det är klart att hundar avlade för arbete ska få jobba och självfallet bör alla hundar få röra på sig dagligen, men de flesta hundar (möjligtvis med undantag från de riktiga ferrari-brukshundarna) klarar utan problem av att ha tråkigare perioder utan att må dåligt av det. Faktum är att jag tror att det är otroligt viktigt att lära hunden det redan från att den är liten: det kan inte hända någonting jämt, det kommer inte att vara kalas 24/7, året om. Om hunden har fått ständig stimulans från att den är liten, ja, då är det klart att den kryper ur skinnet vid vila (och undrar hur många av problemen som kopplas till understimulans som i själva verket har att göra med överstimulans).
 
Jag är glad att jag växte upp med i en familj med en avslappnad inställning till hundar och träning där sunt förnuft får råda, vilket har gjort mig någorlunda immun mot tränings- och prestationshetsen. Det grundar sig ju i någonting fint egentligen, en djurväns önskan att ge hunden allt den behöver, men undrar om man inte gör både sig själv och hunden en björntjänst genom att stressa så kring dessa delar av hundägarskapet.
 
Sedan kan jag ju inse att jag själv bidrar till detta, bland annat genom den här bloggen. Det är ju sällan jag lägger upp inlägg om hur mycket vi chillat och hur lite vi gjort någon vecka. Kanske borde jag bli lite bättre på det.
 
 
/Matten
 
PS. detta inlägg är skrivet från soffan där C sover djupt. Hon kommer endast få en koppelpromenad runt stallet ikväll, precis som varje onsdag. DS.
 
PSigen. det ska vara roligt att ha hund. DSigen.

Reflektion - Halsband

Stryp, sele, halvstryp eller fast halsband? Detta är ett ämne som ofta återkommer i diverse hundforum och var en diskussion som jag faktiskt försökte fördjupa mig i, men det verkar vara svårt att mötas någonstans. Diskussionen hamnar lätt i den där svartvita lådan där inga nyanser någonsin existerar och argumenten brukar sluta någonstans i att 1) stryphalsband är djävulens påfund (faktiskt argument!), 2) stryphalsband borde förbjudas, 3) egentligen är det inte så bra med något halsband, alla hundar borde ha sele och 4) stryphalsband är att likställa med stackel- och elhalsband.
 
För mig är detta en intressant diskussion då C i princip endast förs med retrieverkoppel, som ju är en typ av stryp. Till kortare koppelrundor har hon ett brett halvstryp och ibland när jag känner för det har jag en sele på henne, men i ärlighetens namn är det mest för jag tycker den är fin. Men alla skogsrundor ni läser om och alla träningar med Tränarn, där har vi retrieverkoppel.
 
Med C har jag och hussen tränat efter filosofin "det finns inget koppel", d.v.s. att se det som att hunden är lös och att kopplet finns där som en livlina ifall den skulle behövas. Jag vill alltid ha hunden vid min sida, oavsett typ av koppel, och därför har vi tränat på detta: gå lugnt, nosa inte, dra inte. Är det fel av mig att hänga på ett retrieverkoppel då? Detta djävulens påfund som bör förbjudas då det skadar lika mycket som el och stackel? 
 
 
Jag har stor förståelse för att alla hundar inte är som C. Hon är av en hundras som generellt sett har mycket will to please och hon har varken intresse av andra hundar, rädslor eller ens ett uns aggressivitet. Även om det ligger mycket jobb bakom hennes fina uppförande i koppel så är hon inte en speciellt svår hund i botten och därför vill jag inte generalisera det vi väljer att göra med henne till att gälla för alla andra. Men det är lite så argumentationen fungerar. Min hund gör såhär och inte såhär och därför är det här fel och det här det enda rätta. Jag tror på att det finns hundar som behöver en nödbroms i form av stryp (ungefär som att man ofta leder hingstar med bett) och i och med att jag inte har någon som helst erfarenhet av den typen av hundar så kommer jag inte heller att uttala mig om det. Att hävda, som så många gör, att det bara är att sätta på en sele och träna kontakt tycker jag är enormt naivt. Det kanske fungerar med din hund, men det är inte säkert att det fungerar för någon annan.
 
Det finns såklart felaktig användning av stryp. Här om veckan mötte vi en glad labbe som varvade upp sig vid hundmöten och hängde i sitt stryphalsband medan vi gick förbi. Hunden ströp sig, ni vet hur det låter, och jag som är ett fan av betingning i hundträning är övertygad om att just trycket mot halsen dessutom triggar hunden ännu mer. Detta är såklart tråkigt att se men samtidigt ser jag detta dagligen även med halvstryp, fasta halsband eller till och med med sele. Nu stryps väl inte hunden på samma sätt i sele men kroppen kan förvridas ganska rejält när tyngd läggs däri och det ser inte ett dugg hälsosamt ut. Men att hänga sig i ett halvstryp eller i ett fast koppel ger strypeffekt - såklart. Så vad är skillnaden?
 
Jag kommer nog återkomma i det här ämnet, jag ska klura lite mer på det.
 
Nu ska vi iväg på någonting spännande med Callabaliken. Ni kanske kan gissa vad...
 
/Matten
Upp