Vilttest

I helgen var vi och hälsade på mina föräldrar och vi passade på att låna lite vilt. Tanken var ju att anmäla till b-prov om Callabaliken skötte det bra och tog alla viltsorter utan problem, och när vi ändå hade chansen så skulle Vilda bebin få testa att bära lite också.
 
Sagt och gjort. Vi stoppade hundar och vilt i bagaget och begav oss till träningsmarkerna som för dagen bestod av en tom kohage. Efter en liten motionsrunda så stoppade vi in Vildhunden i bilen för att kunna lägga fullt fokus på Callfisen.
 
Jag lade ut ett litet sök som innehöll kråka, kanin och duva och så fick hon ta mås som markering, eftersom hon aldrig apporterat vitfågel förut. Markeringen gick, C stack rakt ut så där fort som bara hon kan, och så - utan minsta tvekan - plockade hon upp måsen och levererade den till hussen. Hurra!
 
Så var det dags för söket då. Här hade jag med flit lagt ut kråkan, eftersom det är den hon har varit mest tveksam mot att ta, och det tar emot mer att ta den i ett sök än som en markering. Callabaliken stack rakt ut i sökområdet, hittade snabbt första apporten som var... kråkan! Nu var sanningens minut (sekund? Hundradel?) inne! Skulle hon ta upp den? Jamen visst! Utan tvekan plockade hon upp den och lämnade av den superfint. Allt vilt kom in snabbt och enkelt och hon tvekade inte alls. Hon fick ta kråkan på markering också, och måsen på söket, och inte heller det var några problem.
 
Glada i hågen gick vi och bytte hund och LillVilden fick bara markeringar. Antalet dummys hon har hämtat i sitt liv går att räkna på två händer men såväl fåglar som kanin kom in med stor entusiasm.
 
Nöjd lillfis
 
Summa summarum: vilttestet gick över förväntan och nu har jag anmält lilla C till sitt första b-prov.
 
/Matten

Kärlek.

 
Kommer hem från jobbet med tungt sinne och de möter mig i dörren med flummiga öron och vispande svansar. Vaknar upp i smärtor, de kryper nära och lägger sig tätt intill. Kryper ihop av ångest, de lägger sig ovanpå och ger av all sin värme och kärlek. Livet innebär ett visst mått av lidande men jag är lyckligt lottad som har dem vid min sida genom ljus och mörker. Vilka fantastiska, underbara djur.
 
Nu ska vi ut i skogen. :)
 
/Matten

Lite omotiverat...

Det är mycket som händer nu. Inte gällande hundarna kanske, men allmänt i livet och även om vi tränar på som vanligt så har jag inte skrivit på länge.
 
Sedan sist har vi startat ett till spårprov som gick katastrofdåligt då hon helt missade starten och tog an ett helt annat spår, förmodligen någon Bambi som sprungit över spåret under natten. Hon fick bli visad tillbaka till spåret och spårade efter det helt perfekt så det var surt.
 
Vi har tränat för Tränarn varje vecka och C har gått från klarhet till klarhet. Vi har övat mycket linjer på vatten och även lagt till stoppsignal + dirigering. Superduktig liten svart pärla. Vi ska köra lite vilt nu den närmsta tiden och om hon tar allt utan problem ska vi anmäla till ett b-prov. Det är egentligen långt över årets satta mål, men hon känns så fin nu och både Tränarn och en träningskompis tror på oss.
 
Vi går även en kurs med fokus på jaktlydnad, stadga och störningar. Det är ett litet annat tänk där än vad jag är van vid, mer köttbullar och mindre konsekvens, och C blir mycket mer uppjagad när vi tränar på det sättet. Jag försöker ta till mig vad jag tror kan fungera och ignorera resten, och hon känns så stabil nu att jag inte tror att hon tar skada av dessa träningar.
 
Vilda bebin är stor som ett hus och hur duktig och fin som helst. Hon ska få testa lite vilt nu när vi ändå tinar dem till storasyrran, men annars kör vi på med jaktlydnad, relationsbyggande roligheter och så massvis och åter massvis av passivitet.
 
Vaknar upp till den här synen varje morgon
 
/Matten
Upp