En enkel övning med snabba, tydliga resultat

Sjukstugan fortsätter här hemma och då passar det väl bra att fylla upp bloggen med lite inlägg.
 
För snart en vecka sedan fick Vildhunden vara med på vuxenträning, lite mer på riktigt. Hon har varit med tidigare, men bara fått ta det lugnt och vara passiv, eftersom hon har rätt nära till pip, men i tisdags passade det bra att vara med eftersom alla hundar som dök upp på träningen behövde dämpande, lugna övningar.
 
Vi gjorde en övning som jag tyckte var himla bra, för den tränade väldigt många olika delar samtidigt som den hade en bra balans mellan stadga/passivitet, samarbete och självständighet. Övningen gick ut på att vi gick på led längs med en stig och den som gick först kastade ut dummys till höger och vänster om stigen, bara ett par meter in, medan vi transporterar oss framåt. När alla dummys var utkastade så bytte vi vem som gick först i ledet, och började gå tillbaka, så fick hundarna hämta en dummy åt gången.
 
Övningen gav träning på flera områden, bland annat stadga i kombination med transport medan dummysarna slängdes ut. Extra svårt var det för hunden vars förare kastade dummy, men även de längre bak i ledet skulle ju hålla sig i fotposition och samtidigt notera att en dummy slängdes ut. Den tränade dessutom hundarnas minne, för även om det var sökkommando vi gav sedan så hade hundarna noterat ungefär var dummyn hade kastats, så det blev lite som en markering. Den tränade stadga och passivitet för de andra hundarna medan hunden som skickades var ute och jobbade, och sist men inte minst så fick hundarna öva på att begränsa sökområdet, att dummysarna kan ligga nära. Callabaliken, som var den mest erfarne där, löste apporteringen lysande, och sprang inte på ett större sök än hon behövde, medan en annan tik som var där som var lite mer oerfaren gärna sprang såväl djupt som långt. Mycket tydligt och intressant!
 
Vildhunden fick bara gå, längst bak eller i mitten av ledet, och öva på själva transporten. Hennes kullbror (som Tränaren äger) fick hämta någon dummy och gjorde det riktigt bra, men jag bedömde att det inte var läge för V att apportera någonting just den träningen.
 
Det blev ganska snabbt mörkt, så det blev en kort träning. De äldre hundarna fick hämta varsin markering också (C tog sin så jäkla bra!) och sedan packade vi ihop och åkte hem. Det märktes stor skillnad på alla hundar efteråt: C var stadigare, den heta tiken som var med var lugnare, och valparna var lugna och fokuserade utan en tillstymmelse till upphetsning, trots att störningen hade varit relativt hög.
 
Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så, faktiskt. Den enkla övningen vi körde var oerhört nyttig, såväl för C som för V, och jag älskar verkligen övningar där man kan anpassa nivån så att hundar av alla nivåer kan köra samma övning, fast på sina villkor. 
 
Bild från träningen för två veckor sedan när jag och V jobbade på att vara tysta vid vattnet, trots att massa kottar flög i och plaskade roligt. Vildhunden såg en ekorre som satt och betraktade oss i en tall.
 
/Matten

Vattenträning!

... och i tisdags blev det ännu en första gång för Vildhunden: att vara med på träning för Tränarn. Eller, egentligen var det inte första gången i tisdags, utan tisdagen innan, men hon var så stressad och pipig så vi kunde inte vara i närheten av de andra hundarna, så det räknas inte.
 
Nåväl, denna tisdag var det jag som körde hund, eftersom hussen hade fått starta WT och jag var både inspirerad, träningssugen och lite frustrerad efter att ha stått vid sidan av. Det var vattenapportering på schemat och Callabaliken var pepp och träningssugen, trots WT-starten dagen innan.
 
Ovanligt många hundar var på träningen denna kväll. Förutom C och V så var där sju andra hundar, och det blev således mer väntan än apportering. Helt klart nyttigt att vänta medan andra plaskar, det är svårare än man tror! Övningen innebar en land- och en vattenmarkering med fokus på förflyttningen vid sidan. C hade otroligt svårt att hålla fotpositionen och det var således en alldeles ypperlig övning för fröken Noll-Fokus. Utöver att hon har rätt lite respekt för fotpositionen så var hon nog trött i huvudet efter den intensiva helgen, för hon skötte sig bara ok. Hon fick hämta två landmarkeringar och två i vattnet och hon vimsade bort vattenmarkeringarna så hon inte hittade dem direkt utan fick ringa för att få dem i näsan.
 
Någon som däremot skötte sig exemplariskt var lilla V. Hon hämtade såklart inte några apporter, vi skyndar som sagt långsamt med lillfisen, men hon satt invid träningsgruppen och var sitt mest avslappnade jag. Vilken stjärna! Det kommer bli riktigt, riktigt roligt att sätta igång på allvar med den här lilla hunden.
 
En bild från Callfisens första vattenapport får illustrera det här inlägget i brist på annat 
 
 
/Matten

Valpkurs med ovild Vildhund

 
Egentligen var mitt beslut att gå på valpkurs rätt spontant. Som jag nämnt här några gånger så har jag tänkt att ta det mycket lugnare med denna valp än vad jag gjorde med Callfisen och det inkluderar att se upp med all sorts träning som inte är ren uppfostran. Men eftersom jag jobbar så himla mycket har jag haft lite svårt att bonda med Lillan och då bestämde jag mig för att gå en liten valpkurs för att vi skulle få någonting eget att komma iväg på.
 
Sagt och gjort, vi spontananmälde oss till en valpkurs som av en händelse endast innehåller spetsar. Jag förväntade mig en skällig tillställning, men blev faktiskt positivt överraskad i det avseendet.
 
På kursen gjorde vi typiska bebisövningar som att gå fint vid sidan, inkallningar och kontakt ("titta mig i ögonen så får du godis"). Jag håller väl inte alltid med om allt som sägs på dessa kurser, men jag tror ändå att de fyller sitt syfte: att göra någonting tillsammans med sin hund för att bygga en relation ihop. Vilden, som aldrig fått så mycket godis i hela sitt liv förut, tyckte det var toppen och gjorde sitt allra finaste i samtliga moment. Hon var glad och fokuserad och inte ett dugg stressad. Mellan momenten satt hon tyst och lugn och hon var inte på något sätt uppjagad av situationen. Så himla skön hund!
 
Någon som var raka motsatsen var faktiskt Callfisen. Hon och hussen skulle gå en liten promenad tillsammans men Callabaliken tyckte livet var himla orättvist för att Lillan fick ha roligt med mig och instruktören och MASSA GODIS så hon rymde två gånger från hussens sida för att springa till oss. Tja.... vi identifierade definitivt en lydnadsbrist där i alla fall, så det blev en nyttig "hålla-sig-i-skinnet"-övning för Callfisen, snarare än den mysiga skogspromenaden som hussen tänkt sig.
 
Efter den praktiska delen hade vi lite teori där de pratade om hunden ur ett vargperspektiv och vad det innebär för beteende och fostran. Jag är ju kraftigt allergisk mot att se hundar som vargar och tror inte ett dugg på att vi ska mimera alfahanens beteende i fostran av våra valpar meeeeeen som så ofta i hundvärlden är det bara att sitta på händerna och låta det gå ut igen genom andra örat. Jag tänker uppfostra Vilden som den hund hon är och inte som den varg hon inte är, så bryr jag mig inte om hur andra gör med sina hundar.
 
Sammanfattningsvis var Vildhunden en riktig stjärna som höll sig lugn och trygg även i denna situation. Jag är lite rädd att pressa henne i en situation där hon "går över gränsen" och då rubba den grundtrygghet hon faktiskt besitter, men denna situation faller inom ramarna för vad hon fixar och det känns himla skönt. Och det känns redan som jag kommit närmre min lilla skithund, så mycket positivt kom ur detta beslut!
 
/Matten
Upp