Lugnet före stormen

En märkbart tagen Callfis efter dagens spår. Det var varmt och kvalmigt och hon körde 300%, som alltid
 
Idag var det dags för spårprov och det var en lugn och samlad Callabalik som kom till spårprovsplatsen en dryg timme från hemmet. Det var lugnen före stormen. I spåret blev hon alldeles för övertänd och sladdade ur spårkärnan vid alla vinklar. Tempot var för högt och hon blev slarvig. Det blev ett andrapris för hussen och Callfisen idag, med all rätt. Domaren blev, som alla som träffar henne, otroligt förtjust i hunden och pratade mycket om hennes arbetslust och att hon gärna hade tagit hem henne ("även fast jag inte är så förtjust i labradorer") och hon fick till och med ett litet hjärta i protokollet.
 
"En härlig arbetsvillig tik som idag har ett något för högt tempo som orsakar för långa tapter i samtliga vinklar men som löser det själv. Tiden i tapterna blir avgörande för dagens pris. Ni har en härlig och arbetsvillig liten dam så vårda henne ömt."
 
När vi kom hem slocknade hela flocken i sängen men när vi återfann medvetandet så skickade vi genast in en ny blankett om spårprov. Skam den som ger sig och jag har ju världens bästa lilla hund så det är bara att gå på't igen!
 
/Matten

En tillbakablick

Det har talats, spekulerats och skrivits om scenarier där Hussen skriver sitt första blogginlägg, någonsin. Den dagen är här. Ja, det är jag som är Hussen och här kommer mitt första blogginlägg, någonsin! Jag och Callabaliken har varit på ett helt gäng träningar hos världens bästa Tränarn, som präglats av oanade framgångar och (för min egen del) lite hybris. En start eller två på WT var ju bara ett måste. Fina matten har redan redogjort för WT-debuten, sen har nästkommande redogörelse suttit på min lilla att-göra-lista sedan början av maj. Men nog med försnack, ungefär såhär gick det till när jag och frk C gjorde vår andra start på WT.
 
Det första som slog mig på plats var hur ovanligt lugn hon var. Lugn har ju tidigare inte riktigt varit hennes mest utpräglade kännetecken. Med succén från WT-debuten i ryggen fick nu min lilla hybris en liten boost - nu kan inget stoppa oss! Det är en liten transport bort till första rutan men väl där så går allt rätt fort. Lite för fort...
Ruta1: C fattar direkt vad det är frågan om när första funktionären hämtar oss och leder oss till domaren. Hon var ungefär mer i luften än på marken. Det gick såhär: Jag kopplar lös hunden, skottet går, apporten faller och i precis samma stund som domaren ger mig klartecken så kan hon inte längre hålla sig i skinnet. Hon flyger iväg innan mitt kommando och vi blir nollade. Vi kan väl säga att jag rätt snabbt kom ner på jorden igen. 0p
Ruta 2: Något sammanbiten, går vi till nästa ruta med målsättningen; bara det inte blir samma fel igen... Markeringen gick längs en gammal igenvuxen traktorväg och in bakom en gran vid sidan om vägen. Nu satt faktiskt stadgan som den skulle, hon sätter iväg i högsta fart och gör en helt klockren markering! Ut fort, in fort, men sen även FÖRBI rätt fort... Detta har vi inte sett på ca 1 1/2 år!? Inget resultat att tala om på denna rutan heller. Ett steg framåt, två tillbaka. 8p
Härnäst gick vi tillbaka till bilen och hämtade några egna dummies för att börja om lite och släppa ut lite överskottsenergi. Det känns som ett bra koncept och det vi kommer göra innan ruta 1 på nästa WT. Nu känns hon stabil igen.
Ruta 3: Nu har C fått svalka sig i vattnet bredvid rutan (det var hysteriskt varmt) och det som varit ligger bakom oss nu. Markeringen gick och landade en bit in under en riktigt tät gran. C står stadigt och väntar på mitt kommando och flyger iväg när det väl kommer. Dessvärre hittar hon inte apporten direkt utan tvingas söka sig till den, vilket ger en del avdrag. När hon väl kommer in med apporten lämnar hon av den fint dock! Duktig ändå. 14p
Ruta 4: Markering där kastaren står helt skymd. Det var inget som lurade lilla C som fokuserat fäster blicken på nedslagsplatsen varpå hon presterar en helt fantastisk apport. Denna ruta innehöll även ett 30 meters fotgående utan koppel och även det fungerade utmärkt! Detta gjorde vår dag. 18p
Ruta 5: Även denna ruta hade ett moment med fotgående, men till skillnad från andra rutor med fotgående skulle fotgåendet äga rum efter skott och kast, och vi skulle vända oss och gå bort från markeringen för att sedan vända och gå tillbaka. C som vid det här laget blivit riktigt duktig på att fokusera på markeringen tyckte detta var rätt konstigt och jag fick påminna henne ca tre gånger innan vi vände och gick tillbaka. Markeringen hade landat och framför ett liggande träd och stadgan var nu prickfri. Hon hade en rätt tydlig bild av var dummyn hade landat - vilken inte var långt ifrån fel, men hon kollade först bakom trädet och sedan framför trädet där hon snabbt fann vad hon sökte och kunde göra en fin inleverering. Jag bedömde det som klart godkänt i alla fall! Domaren verkar däremot ha tänkt annorlunda och vi fick ändå endast 4p 
 
Detta WT blev inte den succé jag hade på känn innan start. Här avslöjades vissa kvarvarande brister men som väl var fungerade de sista rutorna rätt/riktigt bra. Med några fler värdefulla erfarenheter och med en något mer jordnära inställning kommer vi angripa nästa WT. 
 
Sen är det faktiskt så att vår egen, allra finaste, Callabalik på senare tid även har åstadkommit en fin bedrift! 10e maj 2017 var dagen då hennas lilla kolsvarta näsa ledde oss hela vägen längs ett 800m blodat spår till en första 1a i viltspår, öppenklass. Jag var faktiskt lite nervös i bilen på vägen dit! Det senaste spåret vi gick var hon på tok för snabb och lite för slarvig. Om hon nu gör likadant kanske vi inte kommer fram? Så blev det i alla fall inte. Hon plockar upp spåret mycket tydligt i den inledande utmarkerade rutan. Hon går med nosen lågt mitt i spårkärnan, klockrent genom vinklarna, över terrängbyten genom bloduppehåll och det var en otroligt skön känsla. Hon blev tvungen att ringa några minuter på sista tillbakagången, men hon lyckades hitta ut och domaren bad mig att stoppa henne. Skytten som gick med oss tog plats och avlossade ett skott - vilket jag förväntade mig skulle trigga en helt annan typ av arbete. När vi återupptar spåret cirkulerar vi ett varv runt skytten, men lyckas snappa upp spåret igen och snart står hon där med skanken i munnen, nöjd som få. Fantastiskt fint arbete! Det visade sig att det hade gått rätt fort - 16 minuter - men ändå med beröm godkänt. 
 
Det här blev kanske bloggens hittils längsta inlägg. Jag står för det, även om ingen orkar läsa till slut. Jag bifogar en bild för att även nå de läsare som inte haft tålamodet :)
 
 
Tack för mig! 
/Hussen

Långhelg med massvis av träning.

Långhelg innebär att jag har noll tid över för någonting annat än hundar och hästar. Jag skulle nästan behöva en helg efter helgen för att vila upp mig... lite träning har vi hunnit med, såväl spår som apportering
 
I lördags testade vi lite svårare enkla markeringar framåt, bakåt, och med dolda nedslag - allt med tanke på de (väldigt få) svårigheter C hade under sitt förra WT, och med tanke på helgens stundande utmaning. Alla markeringar kom in precis som de skulle och hon var snabb som en vessla runt träd och stubbar.
 
I söndags fick hon gå ett spår, inför nästa veckas spårprov. Liggtiden var 23 timmar och gick över varierande terräng och hon hade vissa svårigheter när spåret korsade en stig. Jag vet inte vad som hade gått på stigen, men tydligen fick det henne att helt tappa fokus och därmed spåret. Många delar superbra, andra lite mindre bra.
 
Igår gick vi ut på fältet och övade markeringar på öppen mark med varierande svårighetsgrad. Här kom markeringarna framåt och bakåt (svårt!) och på olika sidor av några små kullar. Den första dummyn som gick rakt bakåt var svår att hitta, och här fick hon verkligen koppla på näsan för att hitta rätt. När vi sedan lade en annan rakt bakåt hade hon förstått och det var inga som helst problem att pricka rätt. Duktig hund!
 
 
 
Miljöträning har det blivit en del av också, framför allt i lördags då vi fotade trav och därmed hängde på den lokala travbanan. Båda tjejerna skötte det fingemang.
 
I söndags var tjejerna med i stallet hela dagen. Just stallmiljö tror jag är det är en av de mest ultimata miljöerna för hundar att fostras i, då det kräver mycket självkontroll, lydnad och stadga för att inte bli farligt. Det blir mycket väntan medan jag fixar med hästen och rider och på gården finns allt som är gott och roligt; hästbajs, morötter, kalvar och kaniner. Callfisen är en riktigt duktig stallhund och håller sig gärna i sitt hörn, på avstånd från hästarna. Lillan är ännu inte stallsmart på samma vis, men det kommer, och stadgan sitter som en smäck. För det mesta i alla fall.
 
Igår var vi på besök i en stor hund-, häst- och jaktbutik och även här tog brudarna det med ro. Callfisen går fot genom butiken och sticker ut nosen någon gång då och då för att nosa på ett extra välluktande tuggben och lilla Vilda bebin ligger på rygg med magen i vädret och bryr sig inte om någonting runt omkring henne. Så fina tjejer, blir ju helt rörd.
 
Gulligaste finfisarna solar på stallplanen
 
/Matten
Upp