Vildhunden är redan ett proffs.

Kanske tråkigaste videon hittills men det är roligt för mig att titta tillbaka på och se utvecklingen och jämföra med framtida hundar, så ni får stå ut.
 
Igår var vi i skogen och Vildhunden fick sin första riktiga vuxentur, d.v.s. hon gick samma runda som Callfisen. Visserligen tog vi inte den längsta rundan, och vi tog det väldigt lugnt, men ändå. De fick växelvis gå fot medan den andra hade frisignal och V skötte det så fantastiskt bra. Hon gick lugnt vid mitt ben, även när C rusade förbi. Vi har aldrig ens tränat det på detta sätt, och jag har inte ens krävt fotgående av henne tidigare, utan bara att hon ska gå lugnt på vänster sida. Så stolt och glad över mina tjejer.
 
 
/Matten

WT #3

Då var det dags för genomgången av årets (och livets!) tredje WT. Denna gång begav vi oss till hussens hemtrakter och vi slapp därmed gå upp vid 4 för att bege oss till tävlingsplatsen. Lyxigt!
 
Då Vildhunden har blivit stor och mogen så fick hon för första gången följa med, vilket innebar att jag också var där. Fantastiskt roligt! Jag hade hela tiden en backup-plan att åka därifrån och hitta på någonting annat med V ifall det skulle bli för mycket för henne med skott och ett hundratal andra hundar, men som ni ser på bilden nedan så var såväl Vildhunden som Callabaliken (den som ser död ut) lugna som filbunkar. Superhärligt!
 
 
Nåväl. Dags för en genomgång av rutorna.
 
Målet för dagen var ganska lågt satt. Vi hade egentligen inte några önskemål att hon skulle jobba bra, utan målet var att hon inte skulle knalla (d.v.s. inte kunna hålla sig i skinnet och sticka i förtid) på någon ruta.
 

 
Ruta 1: 12p
Vattenruta, och den sista rutan som de startade på. Åskvädret (som ni kommer läsa om i nästkommande rutor, det blir lite knasigt med kronologin här...) hade rullat iväg och mullrade bort i fjärran. Vattenrutor är alltid mer triggande än andra och dessutom hade dagen blivit väldigt lång för Callfisen. Det måste varit inne på hennes femte arbetstimme, och nu när jag skriver det låter det helt sjukt. Fem timmar av arbete, hon måste varit toktrött!
 
Hussen och Callan gick bort till domaren, skakade hand och ställde sig vid kanten av den lilla pölen. Kastare och skytt stod vid den högra sidan om pölen och kastet gick rakt till vänster och landade synligt i vattnet. Här brast stadgan. När skottet gick tog C ett litet skutt framåt, men stannade. Vid kastet kom ännu ett litet skutt framåt, men hon kom på sig själv ändå. Sedan skickade hussen och C gjorde en perfekt inleverering och simmade fint. Duktig!

Det blev avdrag för "ostadigt fotgående" på grund av Callfisens små skutt, men jag var ändå imponerad att hon fann sig själv så fort och kunde stoppa sig efter det inledande skottskuttet, så jag var himla nöjd ändå. Träning ger färdighet! 12 poäng är max antal poäng som går att få efter ett s.k. gravt fel så resten bedömdes perfekt. Kul!
 
 
Ruta 2: 16p
Det här var Callfisens och hussens första ruta och de gav sig iväg från morgonsamlingen vid gott mod. En och en halv timme senare hade de fortfarande inte fått starta. Rutan var en riktig flaskhals och C spenderade väntetiden med att ligga raklång på sidan och sova. Hur imponerande är det inte? Vilken av-och-på-knapp hon har skaffat sig, den lilla yrhönan!
 
Rutan innebar en lång markering över nyskördat fält. Bedömningen började med ett fotgående, där hussen och Callfisen gick cirka 20 meter till en markering innan skottet gick. Markeringen landade på andra sidan fältet i ett område av högt gräs framför ett dike. Hunden skickades till området men hittade inte dummyn direkt utan fick söka lite, vilket gav några poängs avdrag. Och stadgan? Perfekt!
 
 
Ruta 3: 8p
Efter en evighetsväntan var det dags för den tredje rutan som var belägen mitt i skogen. Här blev det också stopp, och de fick vänta ännu lite till innan det var dags att jobba. Callfisen sov mitt på stigen och hade inga planer på att flytta sig för någon, så hussen fick hiva undan den uppenbarligt superstressade avsvimmade hunden när folk skulle gå förbi.
 
Själva markeringen gick i motljus och landade bakom ett litet krön i en sänka med pors. Hunden sprang rakt mot dummyn men missade på avståndsbedömningen och hamnade för långt bort. Hon fick söka en del, vilket gav avdrag. Efter avlämningen ingick ett litet fotgående innan bedömningen avslutades och kopplet sattes på.
 
Stadgan då...? Jodå, perfekt!
 
 
Ruta 4: 0p
Första rutan efter lunchuppehållet. Ett fält med "öar" av högt gräs, varav två var belägna ganska tätt inpå varandra. Markeringen gick in i den första av de två öarna och hunden gick rakt ut där markeringarna hade landat, men hittade den av någon anledning inte. Hon cirkulerade i det höga gräset och när hon inte hittade den där så sökte hon sig bortåt till den andra gräsön. Hon återvänder flera gånger till den lilla ö där markeringen faktiskt låg men fick av någon anledning som varken hussen eller domaren förstod inte dummyn i näsan där. Till slut fick hussen avbryta arbetet och Callfisen, som ju var mitt upp i arbetet, kom mycket motvilligt och långsamt in igen. Domaren bad en funktionär kontrollera om dummyn satt fast eftersom hon hade varit så nära, och hade den gjort det hade de fått starta om på rutan. Tyvärr satt den inte fast och det blev 0 poäng.
 
Men det viktigaste då: stadgan? Jodå! Perfekt!
 
 
Ruta 5: 15p
Den femte rutan var den sista rutan innan lunchupphållet (som sagt: försök inte förstå kronologin, bara acceptera!) och århundradets åskväder drog in över markerna. Jag satte mig i bilen med Vildhunden för att se hur hon upplevde smällarna men hon sov som en liten gris i sin bur. På plats vid ruta 5 fanns en hund som var extremt påverkad av åskan, men Callfisen lät sig inte påverkas utan låg lugnt och väntade på sin tur.
 
Rutan var belägen mitt ute i skogen vid en kulle. Domaren och hundföraren stod nedanför kullen och markering landade bakom kullens krön. Callfisen sprang rakt ut, men återigen lite för långt, men hittade snart tillbaka till dummyn. Som det lilla proffs hon är skulle hon snabbt hugga tag i dummyn och rivstarta tillbaka till hussen men...dummyn satt fast! Hunden drog och slet och jobbade för att få loss apporten och mitt i dragkampen kom dessutom världens åskknall som fick henne att titta upp, varpå hussen blåste närsökssignal och C återupptog kampen. Domaren ber en funktionär gå och ta loss dummyn och C får äntlingen triumfera med dummyn i högsta hugg. Hon tar ett litet ärevarv runt domaren vid inlevereringen, vilket förmodligen gav några poängs avdrag.
 
Men hur var det nu med stadgan här? Jajjemen, helt perfekt!
 

 
Summa summarum uppfyllde hon målet att inte knalla vid någon ruta. Markeringsarbetet lämnade en del att önska, men med tanke på omständigheterna (5 timmars väntan/arbete och århundradets åskväder) så är det inte några konstigheter. Det var tråkigt att det blev så mycket väntan i Callfisens startgrupp, en del hade gått klart hela WTt när de bara kommit ett par rutor, men hon hanterade det på bästa sätt och mitt mattehjärta sväller av stolthet för båda tjejerna som verkligen var lugnet själva.
 
Lilla V hanterade skott, åska och hundra skällande hundar med en klackspark och vi kom dit med de finaste hundarna i världen och åkte därifrån med de finaste hundarna i världen, med extra guldskimmer runt om. Så nöjda!
 
 
 
/Matten
 

Vattenträning!

... och i tisdags blev det ännu en första gång för Vildhunden: att vara med på träning för Tränarn. Eller, egentligen var det inte första gången i tisdags, utan tisdagen innan, men hon var så stressad och pipig så vi kunde inte vara i närheten av de andra hundarna, så det räknas inte.
 
Nåväl, denna tisdag var det jag som körde hund, eftersom hussen hade fått starta WT och jag var både inspirerad, träningssugen och lite frustrerad efter att ha stått vid sidan av. Det var vattenapportering på schemat och Callabaliken var pepp och träningssugen, trots WT-starten dagen innan.
 
Ovanligt många hundar var på träningen denna kväll. Förutom C och V så var där sju andra hundar, och det blev således mer väntan än apportering. Helt klart nyttigt att vänta medan andra plaskar, det är svårare än man tror! Övningen innebar en land- och en vattenmarkering med fokus på förflyttningen vid sidan. C hade otroligt svårt att hålla fotpositionen och det var således en alldeles ypperlig övning för fröken Noll-Fokus. Utöver att hon har rätt lite respekt för fotpositionen så var hon nog trött i huvudet efter den intensiva helgen, för hon skötte sig bara ok. Hon fick hämta två landmarkeringar och två i vattnet och hon vimsade bort vattenmarkeringarna så hon inte hittade dem direkt utan fick ringa för att få dem i näsan.
 
Någon som däremot skötte sig exemplariskt var lilla V. Hon hämtade såklart inte några apporter, vi skyndar som sagt långsamt med lillfisen, men hon satt invid träningsgruppen och var sitt mest avslappnade jag. Vilken stjärna! Det kommer bli riktigt, riktigt roligt att sätta igång på allvar med den här lilla hunden.
 
En bild från Callfisens första vattenapport får illustrera det här inlägget i brist på annat 
 
 
/Matten
Upp