Ilska och frustration i hundträning

 
 
Med viss förundran följer jag en något infekterad tråd på en forumsajt som handlar om hur man ska hantera plötslig irritation/frustration/ilska gentemot sin hund. Flera erkänner att de låter det gå ut över hunden, någon protesterar och menar på att ingen god hundägare agerar ut sin ilska på sin hund, och ytterligare en liten klick menar på att den som inte någon gång känner ilska eller irritation över sin hunds beteende antingen är felfuntad eller ljuger.
 
Ända sedan jag läste trådstarten första gången har jag försökt tänka tillbaka på någon gång där jag varit riktigt arg på C. Jag får upp bilder i huvudet på när hon ligger med alla tassarna i luften och riktigt gnuggar in kadaverslem i pälsen, när hon ignorerar en inkallning för att det i hennes prioriteringslista är tusen gånger viktigare att lukta på en alldeles särskild blåbärsbuske, eller det allra värsta: när hon kommer med munnen full av första klassens bajskorvar med tillhörande toalettpapper. Men, nej. Jag kan inte dra mig till minnes att jag blivit särskilt arg på hundarna vid sådana tillfällen. Om något så blir jag kanske lite småirriterad på mig själv, att jag borde förebyggt situationen bättre, men att skylla på hunden känns för mig obekant.
 
I samma tråd skrivs liknande saker, och mellan raderna tycker jag att det verkar som att det är just den där egna besvikelsen som man låter gå ut över hunden. Besvikelsen över att det inte blev som tänkt, att hunden inte går fint i koppel, eller att ett oväntat störningsmoment kom ivägen som förstörde det där tricket som hunden precis höll på att lära sig. Men varför väcker detta så starka känslor? Varför skapar det så mycket frustration hos så många? En gissning från min sida, som egentligen är helt ogrundad, är att det har att göra med prestige. I hundvärlden ska du vara duktig jämt, din hund ska lyda till 100% och klara av alla situationer helt problemfritt (helst direkt). Den här prestationshetsen verkar dessutom ligga väldigt nära det allra mest personliga för väldigt många hundägare, vilket blåser upp misslyckanden till enorma proportioner.
 
Jag tror att det finns framför allt en viktig sak som man bör göra i all hundträning, som kan minska hundägarens frustration markant: ge hunden alla förutsättningar för att göra rätt. Det kanske innebär att inte öva in ett nytt trick i en miljö med många störningar, eller att bryta ner träningen i små, små steg och sänka kraven när hunden eller du har en dålig dag. Tränarn brukar säga det bra, tycker jag. Om hunden gör fel så gör den inte det för att den vill göra fel, utan den gör det för att ni tränat för lite
 
Att ha hund är inte alltid en dans på rosor. Ibland får man skölja ur grävling i närmast flytande form ur pälsen, eller gräva fram bajs ur munnen på hunden. C lyder definitivt inte alltid som hon ska, och hon har ständigt ett par, tre stycken rävar bakom örona att plocka fram vid behov. Men det är inte hennes fel, utan det är vår träning som vid något tillfälle brustit. Någon gång har vi belönat ett felaktigt beteende eller varit inkonsekventa. Det är bara att stanna upp, reflektera över vad som blivit fel och fundera på om det finns någonting man kan göra för att det inte ska bli någon nästa gång.
 
Så... det var dagens reflektion. Jag har inte gett mig in i tråden på hundforumet eftersom personer som inte känner ilska eller frustration för sina hundar är felskapta eller ljuger för att försköna bilden av en själv och ens hundägande, vilket då skulle innefatta personer som jag.
 
Live and let live!

/Matten
 

Vilda bebin, 7 veckor.

Igår var vi hos Uppfödarn och hälsade på Vilda bebin, som blir sju veckor gammal på onsdag. V är den lugnaste och mest timida valpen i kullen, utan att vara feg, och det blir spännande att lära känna henne. Hon verkar vara helt annorlunda mot de andra valparna jag haft i livet och vad det innebär för den vuxna V återstår att se.
 
Innan vi skulle åka hem kom V fram till hussen och lade sitt huvud i hans hand och han smälte direkt. Och vem gör inte det, titta så hon är vacker!
 
 
Vi hämtar henne 1 mars - bara åtta dagar kvar!
 
/Matten

C&V Cribs

Idag är det alla hjärtans dag och förutom att det innebär att jag skänker lite extra varma tankar till husse&hund under dagen så innebär det också att det endast är två (2!!) veckor kvar till Vilda Bebin flyttar in. Ett viktigt steg i processen har varit att hitta en dubbelbur som passar vår lilla bil. Det har visat sig vara lättare sagt än gjort, men häromdagen stod en sprillans ny, svindyr och fin hundbur i vårt garage. De sista finjusteringarna gjordes i bäckmörker medelst en ficklampa som enda ljuskälla och under tiden fick C provsitta sitt nya crib, vilket hon gjorde med stor glädje. Det blev en stor succé och om Callabaliken tycker om sin bur kommer den nog duga åt Vilda Bebin också.
 
 
I övrigt kantas tillvaron av avblåsta planer. I lördags skulle vi hälsat på V, men uppfödaren blev förkyld och fick ställa in. Tror ni att vi hade sett fram emot det lite eller? Jaja, den som väntar på något gott...
 
Nästa helg skulle vi egentligen tränat apportering med Cs syster men det fick vi dessvärre blåsa av då hennes löphormoner ställer till det, och vi får hitta på någonting roligt tillsammans med vår husse istället. Det är trots allt så att Cs ensamtid kommer bli mer sällsynt inom den närmsta tiden och då är det bäst att passa på att njuta så länge det varar.
 
/Matten
Upp