callabaliken.blogg.se

Älskar helg! Igår, lördag, tog vi med oss ett gäng dummys i skogen. Jag sade till C att om hon skulle sköta sig med dummysarna så skulle vi plocka fram lite vilt ur frysen till dagen efter. C tog fasta på mina ord och apporterade för glatta livet. Vi kastade enkel- och dubbelmarkeringar och hon hämtade in dem som om hon aldrig gjort någonting annat. Det blev även några dirigeringsövningar och hon flamsade inte en enda gång, finvovvan.

 

 

Så. Då matten är en kvinna av sitt ord, fick två duvor och en kanin följa med på dagens alla hjärtans dags-promenad. C har apporterat vilt men då hon har ett extremt stort viltintresse har vi varit lite lugna med det, just eftersom hon haft tendenser till att flumma och leka med apporterna när andan fallit på. Hon har varit lite för busig helt enkelt. Jag började med att ge henne duvan och berömma och klappa och tycka hon är världens finaste, bara för att hon ska tycka att det är ganska trevligt att vara med matte med en duva i munnen.

 

Sedan gjorde vi en enkelmakering. Stadgan är jättebra, hon har inte en tanke på att knalla när apporten faller. På min signal stack hon ut som en blixt mot duvan, plockade upp den, och vände på en femöring mot mig. Hon var lite orolig i munnen och sprang förbi mig första gången, men in kom den. Vi testade en till enkelmakering och sedan gick vi på dubbla enkelmarkeringar, dvs. att en ny markering föll direkt när hon kommit in med den första. Min tanke med det här var att få hunden att inse att om hon kommer direkt in och lämnar av ordentligt så får man hämta en till. Markeringen föll, hunden snabbt ut och in igen. Lämnade av fint och vi fokuserade snabbt på nästa markering. Nu hade hon fattat galoppen och inlevereringarna blev lika snabba som när hon stack ut. Vi gjorde samma sak en gång till för att befästa övningen och det var nästan som man hörde hur poletten trillade ner. Hennes apporteringsarbete efter denna punkt var helt fläckfritt. Snabbt ut, plockade upp med fint grepp, snabbt in och nytt, lugnt fokus. Efter den andra dubbeln fick hon vila lite (och slicka lite baconost).

 

 

Efter vi lugnat ner oss lite introducerade vi kanin. Hon har bara apporterat kajor och duvor innan men det var ingen tvekan att ta kaninen. Den var, om möjligt, ännu mer fin i Callabalikens ögon än var fåglarna är. Sedan fick hon hämta in de två duvorna och avsluta med kaninen och ojojoj, vad hon gjorde det fint. Hussen och jag överröste henne med beröm och kärlek och det var länge sedan jag såg hunden så lycklig. Vilken fröjd det är att se en apportör arbeta med det den är avlad för!

 

 

Hela tiden var stadgan perfekt och medan hon hämtade de andra apporterna kunde de redan hämtade apporterna ligga på marken bredvid. Det är som att hon helt plötsligt förstått vad det här med apportering går ut på, på riktigt, och istället för att lägga energin på flum och flams är hon fokuserad och koncentrerad.

Fy, sjutton, vad hon var fin idag.

 

 

Efter passet tog vi en timmes promenad och sedan har såväl C som matten sovit i soffan. Nu väntar en ny arbetsvecka men med den här dagen i färskt minne känns det knappt jobbigt.

/Matten